Also sprach Zarathustra
John Storgårds, dirigent
Guy Braunstein, violin
Åbo filharmoniska orkester
Anna Þhorvaldsdóttir: Catamorphosis (längd 20′)
Antonín Dvořák (arr. Guy Braunstein): Rapsodi för violin och orkester ur operan Rusalka (längd 23′)
Paus, längd 20′
Richard Strauss: Also sprach Zarathustra (längd 32′)
Vårens symfonisäsong avslutas med glansfull musik med stor symfoniorkester. Also sprach Zarathustra undersöker människans relation till världen genom tron, medan Catamorphosis närmar sig frågan genom naturförstörelsen. ”Gud är död” konstaterar Nietzsche i boken som inspirerade Richard Strauss till sin storstilade symfoniska dikt. Kärnan i Anna Þhorvaldsdóttirs verk Catamorphosis är vårt bräckliga förhållande till vår planet. Verkets stämning präglas av intensitet och känslostorm: om inget ändrar riskerar vi total undergång. Guy Braunstein har arrangerat en rapsodi av operan som bygger på sagan om vattennymfen Rusalka och tolkar själv verket vid konserten som leds av chefsdirigenten John Storgårds.
Föreställningstider
Turun konserttitalo
20100 Turku
Suomi
Cirka 2 h, inkl. paus.
Priser
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Den internationellt och nationellt ansedda toppdirigenten John Storgårds har flera regelbundna dirigentengagemang i Finland och utomlands. Av dem är det senaste engagemanget uppdraget som förste dirigent (Principal Conductor) och konstnärlig rådgivare för Junge Deutsche Philharmonie från och med våren 2026. Storgårds har även engagerats som konstnärlig ledare för National Arts Centre Orchestra i Ottawa i Kanada från och med höstsäsongen 2026.
Storgårds har varit Åbo filharmoniska orkesters chefsdirigent sedan höstsäsongen 2024. Storgårds utnämndes även till BBC Philharmonic Orchestras chefsdirigent år 2023. Storgårds har varit konstnärlig ledare för Lapplands kammarorkester sedan år 1996 och förste gästdirigent för National Arts Centre Orchestra i Ottawa sedan år 2015. Storgårds dirigerar regelbundet flera av världens ledande orkestrar som gästande dirigent.
Storgårds har en omfattande diskografi, som förutom central orkesterrepertoar med flera olika orkestrar även innehåller en stor mängd sällan framförda verk. Under sin karriär har John Storgårds uruppfört hundratals verk både som violinist och dirigent. Storgårds har fått ett flertal betydande erkännanden under sin karriär, till exempel statspriset för tonkonst år 2002 och Pro Finlandia-medaljen år 2012.
John Storgårds inledde sin musikerkarriär som violinist, och han var konsertmästare i flera orkestrar innan han utexaminerades som dirigent från Sibelius-Akademins dirigentklass. Karriären som violinist fortsätter ännu vid sidan av arbetet som dirigent, både med solistiska uppdrag och med kammarmusik tillsammans med flera konstnärer och ensembler av världsklass.
Violinisten, dirigenten och kompositören Guy Braunsteins konstnärskap kombinerar virtuositet, diskret elegans och kreativitet, och med sin musik strävar han efter att överraska och förnya.
Braunstein uppträder på världens viktigaste scener och festivaler. Han har bland annat uppträtt med Tonhalle-orkestern i Zürich, Bostons symfoniorkester, Philharmonia-orkestern i London och Berlins filharmoniker.
Braunsteins största, identitetsskapande passion är att arrangera och komponera. Han arrangerar verk för violin eller andra instrument och framför operor, kammarmusik eller sånger i helt nya former.
År 2024 spelade Guy Braunstein in både sin egen och Delius violinkonsert samt Vaughan-Williams verk The Lark Ascending för Alpha Records. Hans tidigare skivinspelningar inkluderar de kritikerhyllade albumen Tchaikovsky Treasures (2019), Old Souls (2019) och Music of my Heart (2012).
Guy Braunstein växte upp i Tel Aviv och började spela violin vid sju års ålder. Han studerade för Chaim Taub och senare i New York under ledning av Glenn Dicterow, Pinchas Zuckerman och Isaac Stern. År 2000 blev han den yngsta konsertmästaren i Berlins filharmonikers historia, och hjälpte till att forma orkestern i mer än ett decennium. Guy Braunsteins instrument är en violin byggd av Francesco Ruggieri år 1679.
Verk
”Jag växte upp i en liten by vid kusten, och runt omkring hade vi verkligen mycket plats. På ena sidan havets vidder, på andra sidan bergens majestät. Du är nära naturen hela tiden och du känner dig ett med den.”
Så har Anna Þorvaldsdóttir (Thorvaldsdóttir) beskrivit sin barndoms landskap, och impulser från naturen har ofta kommit fram i samband med hennes musik. Hos Þorvaldsdóttir måste dock ”naturen” förstås i vid bemärkelse, inte bara som ett yttre landskap utan som en djupare urkraft där förutom den synliga verkligheten även vulkaniska strömmar under ytan och kontinentalplattornas friktion är närvarande.
Under 2010-talet har Þorvaldsdóttir blivit Islands mest internationellt framgångsrika kompositör. Till exempel beställdes orkesterverket Catamorphosis (2020) av Berlins filharmoniker, Birmingham stads symfoniorkester och Islands symfoniorkester och verket uruppfördes i Berlin i januari 2021.
Catamorphosis börjar vid tystnadens gränser med olika väsljud och långa utsträckta klangytor som dallrar under ytan. Verkets gradvisa utveckling är som musikalisk evolution. Dess uttryck intensifieras, och både hotfulla toner och sorgmodiga mollnyanser framträder. Verket blir till en seg och töjbar kontinuitetens musik, där avsnitten som följer på varandra utan avbrott har de beskrivande titlarna Origin, Emergence, Polarity, Hope, Requiem, Potentia och Evaporation.
[på svenska: Ursprung, födelse, polaritet, hopp, själamässa, potentia, avdunstning]
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Den tjeckiska nationalromantikern Antonín Dvořák är mest känd för att ha komponerat nio symfonier och andra orkesterverk samt kammarmusik. Vid sidan av dessa komponerade han även 10 operor, varav endast den sista, Rusalka (1900; premiär Prag 1901), är mer känd. Den har blivit ett av de mest älskade verken inom den romantiska operalitteraturen.
Rusalka är besläktad med t.ex. Hans Christian Andersens saga Den lilla sjöjungfrun och den tyska Friedrich de la Motte Fouqués berättelse Undine, men den är starkt tjeckisk till sin anda. I hjärtat av operan finns sjöjungfrun Rusalka, som förälskar sig i en prins och drömmer om honom i operans mest kända aria ”Sång till månen”. Med hjälp av en häxa lyckas hon ta mänsklig form men tvingas bli stum för att anta den. Efter många vändningar dör prinsen till sist av Rusalkas kyss.
Under denna konsert framförs musik ur Rusalka i ett arrangemang för violin och orkester från år 2019 av den israelisk-amerikanska violinisten, dirigenten och kompositören Guy Braunstein. Han beskrev utgångspunkterna för sitt arrangemang: ”Dvořák är en av mina favoritkompositörer, men han skrev bara en violinkonsert. Nu komponerar jag en till åt mig ur ’Rusalka’ […].” I sitt arrangemang har Braunstein fokuserat på de första tjugo minuterna av operans första akt. I detta inledande avsnitt av operan är Dvořáks musik färgad av den tjeckiska folkmusikens stämningar, och Rapsodin avslutas med Rusalkas gripande vackra ”Sång till månen”.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
[Inledning] – Von der Hinterweltern (Om invånarna i eftervärlden) – Von der grossen Sensucht (Om den stora längtan) – Von den Freuden und Leidenshaften (Om glädjen och passionerna) – Das Grablied (Gravsången) – Von der Wissenschaft (Om vetenskapen) – Der Genesende (Konvalescenten) – Das Tanzlied (Dansvisa) – Das Nachtwandlerlied (Nattvandrarens sång)
I slutet av 1800-talet sågs en mängd olika andliga strömningar. Mitt bland många mer eller mindre klena tankekonstruktioner steg Friedrich Nietzsches (1844–1900) motsägelsefulla idévärld fram. Hans tankar om Guds död och om övermänniskan som trotsade alla regler och restriktioner utlöste en verklig åsiktsstorm som inte heller den unge Richard Strauss kunde undkomma. Under sina sista år kunde Nietzsche själv inte längre delta i den diskussion han hade väckt, eftersom hans mentala hälsa hade vacklat oåterkalleligt redan år 1889.
Till de viktigaste verken i Nietzsches senare produktion hörde prosadikten Also sprach Zarathustra (Så talade Zarathustra; 1883–85), och Strauss kom i kontakt med texten hösten 1892. Han blev genast intresserad av Nietzsches idéer och var särskilt förtjust i hans kritik av kristendomen. Fyra år senare tog Strauss beundran formen av den symfoniska dikten Also sprach Zarathustra (1896).
Strauss skrev om verkets uruppförande i Berlin i december 1896: ”Min avsikt var inte att komponera filosofisk musik eller att beskriva Nietzsches stora verk musikaliskt. Istället strävade jag efter att ge en musikalisk form åt idén om mänsklighetens utveckling från dess tidigaste stadier genom olika stadier av religiös och vetenskaplig utveckling till Nietzsches idé om övermänniskan. Min symfoniska dikt är avsedd som en hyllning till Nietzsches geni, som fick sitt största uttryck i Also sprach Zarathustra.”
Also sprach Zarahustra är skriven för en typisk senromantisk jätteorkester med bl.a. fyrdubbla träblåsare, sex valthorn, två tubor, två harpor och orgel. Verket markerade en gränspunkt i Strauss tondikter och öppnade upp en ny och mer massiv skala än tidigare i dem. Tanken att verket kunde spegla Strauss känslor om sig själv som ett slags allsmäktig musikens övermänniska är inte heller långt borta.
Also sprach Zarathustra är skriven i en sats är uppdelad i många underavsnitt, vars titlar Strauss lånade ur Nietzsches dikt. Verkets utgångspunkt är motsatsen mellan naturen och människoanden, och den representeras av C-dur och H-dur. Verkets mest kända avsnitt är inledningen genast i början av verket i vilken där Zarathustra hälsar den stigande solen, ett avsnitt som Stanley Kubrick lånade till sin film År 2001 – ett rymdäventyr. Från denna inledning som uppnått mytisk status växer verket till en mångfacetterad och bländande virtuost orkestrerad tondikt. Kända referenspunkter i det strida musikflödet är till exempel det träffande skrivna fugaavsnittet Von der Wissenschaft (Om vetenskapen), vars fugatema omfattar alla den kromatiska skalans tolv toner, samt övermänniskans Dansvisa som överraskande nog gungar i wienervalsens takt.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka