Danser från Galánta

”Om jag var tvungen att nämna en kompositör i vars verk den ungerska själen får sitt mest perfekta uttryck, skulle jag svara Kodály. Hans musik vittnar om hans tro på det ungerska.”

Det här sade Béla Bartók om sin nära vän och kollega Zoltán Kodály. Tillsammans var de två de viktigaste ungerska tonsättarna under första hälften av 1900-talet, och landets rika folkmusiktradition utgjorde en central inspirationskälla för båda. I Kodálys produktion får den sitt mest kända uttryck i orkesterverket Danser från Galánta (1933), som han komponerade på beställning av Budapests filharmoniska sällskap för att fira orkesterns 80-årsjubileum.

Medan Kodály komponerade verket återvände han i minnet till sin barndom och de några år han vistades i staden Galánta. Han förlitade sig dock inte enbart på minnet, utan använde som en av sina utgångspunkter de samlingar som publicerats i början av 1800-talet och som bland annat innehöll teman av zigenarensemblerna i Galánta. Danserna bygger på den populära stilen verbunkos, som användes som rekryteringsmusik för soldater.

Danser från Galánta är en helhet i en sats men med flera avsnitt, och den får struktur av alternerandet mellan långsamma ”lassú”-avsnitt och snabba ”friss”-avsnitt i verbunkosstil. Verket börjar med en långsam introduktion, där klarinetten stiger fram med sitt kadensliknande solo, och den introducerar även temat (”lassú”) som upprepas rondolikt genom verket. Verket växer till en kedja av livfulla och allt mer glänsande och fartfyllda dansavsnitt (”friss”).

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

”I egenskap av queer amerikansk expat med låginkomstbakgrund som flytt till Finland närmar jag mig min konst ur ett humanistiskt perspektiv – med betoning på social orättvisa och social alienation. Jag kombinerar klassiska och experimentella former för att utforska teman som kollektiv eskapism, identitet och absurditet.”

Så här beskriver Stephen James Webb sina utgångspunkter. Han flyttade till Finland år 2017 för att slutföra sin magisterexamen och bo i ett land där livet är i linje med hans värderingar och det är möjligt att göra karriär inom konsten. Hans musik kan ha surrealistiska stämningar, bekanta saker kan framträda i ett säreget sken, det högstämda blandas med den vardagliga och element av musik från olika epoker kan samexistera. Han är involverad i Finlands Nationaloperas projekt Sockerfabriken för nya, experimentella minioperor.

Webb beskriver sin violinkonsert, som nu uruppförs, på följande sätt:

”Det är naivt att föreställa sig en kollaps endast som en mörk eller spektakulär händelse. Ofta är kollapsen stillsamt vältalig och olycksbådande, och den manifesterar sig i stunder av nostalgi som kan förråda ett okritiskt öga. Denna konsert försöker ge röst till åskådarens upplevelse när kollapsen sker för långsamt för att kunna uttryckas, för mänskligt för att beskyllas – full av kort lycka, precis tillräckligt för att hindra den från att identifieras. Violinisten uppträder som observatör: hen ser på, svarar, minns för att slutligen delta i kollapsen runt omkring.”

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

Andante, ma non troppo – Allegro energico
Andante (ma non troppo lento)
Scherzo: Allegro
Finale (Quasi una fantasia): Andante – Allegro molto

Sibelius trädde in i symfonins värld vid 33 års ålder, då han redan var en färdig konstnär. När den första symfonin stod klar år 1899 hade han en ungdomsproduktion av symfoniska dikter bakom sig, däribland de viktigaste verken Kullervo (1892), den första versionen av En saga (1892) och Lemminkäinensviten (1893–96). Mycket av deras mörka och trotsiga senromantik finns kvar i hans första symfoni, och även om verket på sätt och vis blickar framåt genom att inleda sviten av Sibelius symfonier kan det också uppfattas som ett farväl till ungdomen.

Vid tiden för Sibelius första symfoni upplevde komponerandet av symfonier en tid av osäkerhet. Av den romantiska periodens stora symfoniker hade Brahms, Bruckner och Tjajkovskij redan dött, och Dvořák hade avslutat sin karriär som symfonier. Bland Sibelius jämnåriga hade Richard Strauss efter sina ungdomsår vänt sig till de symfoniska dikterna, Mahler var fortfarande en kontroversiell karaktär som symfoniker och Nielsen hade bara komponerat sin första symfoni.

I de tidiga stadierna av komponerandet var Sibelius inte ens säker på sin egen kvalitet som symfoniker. Han hemsöktes av tanken på en storskalig programsymfoni, där en av inspirationerna kan ha varit Berliozs Den fantastiska symfonin som han hörde i Berlin våren 1898. Men när arbetet var klart hade han skakat av sig alla programmatiska referenser.

Sibelius första symfoni är ett typiskt barn av den senromantiska perioden, musik med yppiga orkesterfärger, intensiva melodier och brusande klimax. I sin mörka trots utgör den en fortsättningen på världen i Kullervo, En saga och Lemminkäinensviten. Samtidigt kan man känna ett själsligt släktskap med å ena sidan Tjajkovskij och Borodin, å andra sidan ibland Bruckner, men helheten är fortfarande äkta Sibelius.

Sibelius egensinniga formtänkande är redan i full gång i arbetet. Den första delen börjar okonventionellt med klarinettens sorgligt kontemplativa solo. Det egentliga snabba huvudavsnittet bryter fram kraftigt och energiskt och glider från huvudtemat via övergången i flöjterna till det svällande sidotemat över en lång orgelpunkt. Efter en virvlande genomföring börjar repetitionen mitt i huvudtemat, inte i början av det.

Även om den andra långsamma delen inleds varmt sångbart förblir den inte bara lugnt balanserande utan växer till överraskande dramatik på vissa ställen. Ett lyriskt färgat avsnitt påminner om scenen Skogens sus i Wagners opera Siegfried. I Scherzot kan man känna Bruckners inflytande. Det blåsardominerade trioavsnittet utgör ett balanserande element med både lyricism och sångbar romantik.

Finalen börjar med en tragiskt färgad forte-version av klarinetttemat i den första satsen. Istället för huvudtemat finns ett antal korta motiv som är väl lämpade för genomföringen, och sidotemat är ett sångmotiv med ett glödande tjajkovskijliknande patos. Efter dessa stormiga skeden avslutas satsen undergivet med två pizzicatoackord i stråkarna, på samma vis som även den första satsen avslutades.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka