Döden och flickan

Den ukrainska tonsättaren Hanna Havrylets är främst känd för sina verk för kör, i vilka hon kombinerade konstmusik med drag ur den traditionella ukrainska folkliga traditionen, ritualer och besvärjelser. Hon arbetade ändå aktivt även med instrumentalmusik i olika former, som orkester-, kammar- och pianomusik. Havrylets dog den 22 februari 2022 på den tredje dagen av det ryska anfallskriget av en aneurysm, dvs. ett brustet blodkärl, eftersom hon i krigssituationen inte kunde få vård tillräckligt snabbt.

Havrylets duo för två violiner har titeln Beyond Body and Soul som hänvisar till något ”bortom kropp och själ”, en verklighet bortom det materiella. Med sin täta upprepning av motiv företräder verkets uttryck ett slags tillämpad minimalism, med en ställvis mer modern harmonisk och klanglig karaktär. Verket börjar med en upprepande, rörlig textur i de två violinerna som så småningom blir mer dissonant. I fortsättningen får upprepningen mer mystiska och mörka nyanser och blir mer traditionell – likt nostalgiska minnen – i ett vackert och berörande avsnitt som blir verkets andliga kärna. Den upprepande pulsen återvänder för en stund i slutet men tynar snart bort.

Do Mariyi för stråkkvartett är en känslosam och traditionellt vacker miniatyr, en kompakt musikalisk tolkning av ett känslotillstånd. Verktitelns tillägnan, på svenska ”Till Maria”, förenar verket med den för Havrylets viktiga religiösa upplevelsesfären.

Liksom för Haydn, Mozart och Beethoven var stråkkvartetten även för Schubert den centrala verkgenren inom kammarmusiken. Redan under sina ungdomsår på 1810-talet komponerade han nästan tjugo kvartetter, främst för att användas för musicerande inom familjen. Vändpunkten kom i den ensamma kvartettsatsen i c-moll (1820), varefter han skrev sina tre sista, mogna och mästerliga stråkkvartetter: kvartetterna i a-moll och d-moll år 1824 och G-durkvartetten år 1826.

I kvartetten i d-moll har Schubert använt sin egen sång Der Tod und das Mädchen (Döden och flickan) från år 1817 som grund för variationerna i den andra satsen. Sången, tonsatt till en dikt av Matthias Claudius, hade blivit mycket populär i Wien, vilket var en god orsak till att använda temat även i stråkkvartetten. Verket framfördes ändå inte offentligt en enda gång under Schuberts livstid, men privat spelades det nog.

Schuberts kvartett i d-moll är ett av de mest bistra och dramatiska verken i sin tids kvartettlitteratur, och var och en av de fyra satserna går undantagsvis i moll. Trots det har verket även sina mer trösterika dimensioner. I den första satsen ställs huvudtemat med sin eldiga inledning i fortissimo mot det lugnare sidotemat. Den andra satsen är en långsam variationssats där den fjärde variationen i dur representerar en ljusare dimension. Den följs av ett slagkraftigt och dramatiskt scherzo, balanserat av ett varmt klingande trioavsnitt. Verket avslutas av en outtröttligt energisk final, som kallats för ”dödens tarantella” av musikskribenten Alfred Einstein.