Elegi

I slutet av januari 1892 gav Sergej Rachmaninov, vid 18 års ålder, sin mer eller mindre officiella debutkonsert som pianist i Moskva. För att visa prov på de musikaliska förmågorna innehöll programmet solostycken av Chopin, Liszt och den äldre ryska kollegan Tjajkovskij, som han beundrade. I programmet ingick även verk av honom själv, två stycken för cello och piano samt Trio élégiaque i g-moll för violin, cello och piano, som han hade färdigställt under bara tre eller fyra dagar ett par veckor tidigare.

I Rachmaninovs produktion förblev kammarmusiken ett åsidosatt område. Förutom pianotrion från 1892 är hans viktigaste kammarmusikverk den andra pianotrion d-moll, även den kallad Den elegiska (1893), samt cellosonaten (1901).

Pianotrion från 1892 är ett verk i en sats, uppbyggt i sonatform, bekant från den första satsen av verk med flera satser. Med andra ord har den en exposition av materialet i början, därefter genomföringen där materialet utvecklas och i slutet av en återtagning. Inflytandet av Tjajkovskij är tydligt i verkets känslomässiga uttryck – han var ju en av Rachmaninovs förebilder – och i ljuset av Rachmaninovs strålande pianism är det heller ingen överraskning att pianot spelar en dominerande roll i verket.

Verket växer från en återhållsam början till ett mörkt nyanserat romantiskt flöde. Rachmaninov presenterar flera temamotiv, som bearbetas i genomföringen i mitten innan återtagningen som börjar med cellon till pianots ackompanjemang. I slutet tynar verket bort efter sin kulmen till en elegisk avslutning i sorgmarschtakt (Alla marcia funebre).

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

Pezzo elegiaco
Tema con variazioni

Nikolaj Rubinstein, pianist och chef för Moskvakonservatoriet, som var en av Tjajkovskijs gamla vänner, dog oväntat i mars 1881 mitt i sina bästa år, bara 45 år gammal. Beskedet om vad som hänt nådde Tjajkovskij i Nice, där han var på en av sina många resor till Västeuropa. Nyheten var en stor chock för honom, trots att deras relation så småningom hade blivit mer avlägsen. I slutet av år 1881 började han komponera en pianotrio tillägnad ”minnet av en stor konstnär”, och trion färdigställdes under de första veckorna av år 1882.

Tjajkovskij har skissat sitt verk med bred pensel. Som en förebild för formen kan man skymta Beethovens sista pianosonat i c-moll op. 111. Liksom den har Tjajkovskijs trio endast två satser, av vilka den senare av skriven i variationsform.

Den första satsen har titeln Pezzo elegiaco, elegiskt stycke. Dess elegant breda tema, framfört först av cellon och sedan av violinen, hör till Tjajkovskijs stora melodier och sätter tonen för hela verket. Det andas djup sorg, men har även sina mer sublima dimensioner. Övriga teman bidrar med motsatt material.

Även om den andra satsens variationstema har en stark folklig ton är det Tjajkovskijs egen skapelse. Satsen är en mångdimensionell helhet uppbyggd av 12 variationer. Den avslutande variationen är mer omfattande än de övriga och har fått titeln ”Variazione Finale e Coda”. Den rusar framåt i segerrika stämningar tills den första satsens huvudtema bryter fram vid höjdpunkten och vänder musiken mot den undergivna avslutning till sorgmarschens steg.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka