Slutsåld: Ode till glädjen

”Jag är fortfarande övertygad om att den avgörande faktorn i varje komposition är intuitionen. Så snart kompositörerna slutar tro på intuitionen och istället tillgriper musikaliska ’religioner’ som serialism, aleatorism, minimalism eller andra metoder blir saker och ting problematiska.”

Dessa ord av den ryska kompositören Rodion Sjtjedrin, som dog i München i augusti 2025, återspeglar en fast tro på konstnärlig frihet. Denna återspeglas starkt i hans stilistiskt omfattande produktion, där de ovan nämnda kompositionsmetoderna också kan hittas, inte som dominerande ”religioner” utan som i situationen lämpliga element vid sidan av ett mer traditionellt uttryck. Sjtjedrins produktion omfattar bland annat symfonier, konserter, kammar- och vokalmusik och operor samt baletter komponerade för hans hustru, dansaren Maja Plisetskaja.

Tron på frihet och olika konstnärliga utgångspunkter framgår också av Preludium till Beethovens nionde symfoni, färdigställd 1999. Som titeln antyder är verket avsett att framföras som en introduktion till Beethovens stora mästerverk, som även preludiet hänvisar till på många sätt. Verket är i övrigt skrivet för en orkester av samma storlek som Beethovens nionde symfoni, men det finns vissa skillnader i slagverket. Verket inleds också på samma sätt och växer fram ur tystnaden, men till skillnad från Beethoven avslutas verket även på motsvarande sätt. Dessutom kan hänvisningar till motiven i Beethovens symfoni höras i verket, inklusive det berömda ”glädjetemat”.

I Allegro ma non troppo, ma poco maestoso
II Molto vivace
III Adagio molto e cantabile – Andante moderato
IV Presto – Allegro ma non troppo – Vivace – Adagio cantabile – Allegro – Allegro moderato –
Allegro – Presto – Allegro assai – Alla Marcia – Andante maestoso – Adagio ma non troppo, ma divoto – Allegro enegico, sempre ben marcato – Allegro ma non tanto – Prestissimo

Beethoven var en av de stora revolutionärerna i symfonins historia. Redan med sina tredje, femte, sjätte och sjunde symfonier öppnade han nya möjligheter för genren och han förde sitt utvecklingsarbete till en spektakulär avslutning i den nionde symfonin som avslutade serien. I den utvidgade han skalan på ett aldrig tidigare skådat sätt, och som ett nytt element införde han vokala inslag i finalen. Texten som Beethoven valde, Friedrich Schillers ode An die Freude (1785; Till glädjen), ger verket karaktären av en världshymn lovprisande broderskap och glädje och riktad till mänskligheten.

Den nionde symfonin började ta form i slutet av 1810-talet, men arbetet avbröts av tonsättandet av Missa solemnis (1819–23). Beethoven tog slutligen itu med symfonin från våren 1823 och arbetet avslutades i början av år 1824. Uruppförandet i Wien den 7 maj samma år blev en fullständig triumf för den vid det laget redan döva mästaren.

Förutom de vokala inslagen var även verkets monumentala skala revolutionerande vid den tiden. Även om verket har fyra satser enligt traditionell symfonisk modell är helheten rejält över en timme lång. I symfonins historia är Beethovens nionde liksom placerad högt uppe på en höjd, med utsikt över såväl det förflutna och klassicismens arv som framtiden, med romantikens monumentala verk.

I den nionde symfonin förverkligas en liknande tillväxt från den första satsens moll till finalens glädje som i den femte symfoni, men här inleds tillväxten från en djupare avgrund och når högre. Den första satsen växer fram ur en rumslig tomhet, först som enbart kvinten a-e, därefter växande till en mäktig unison urladdning. Redan denna inledning ger en föraning av symfonins utvidgade skala och vida andning, som även satsens långsamt startande genomföring följer.

Scherzot följer för ovanlighetens skull som andra sats och den långsamma satsen först som den tredje. Scherzosatsen är en märklig kombination av scherzoform och sonatform. De yttersta partierna inleds som luftiga fugaton som förtätas och blir slående energiska, och de balanseras av en ljus trio, med en föraning om ”glädjetemat” i finalen.

Den övernaturligt vackra långsamma satsen blev en förebild för många romantiker, särskilt Bruckner. Den bygger på två brett välvda teman, som bägge bearbetas. Placeringen av satsen först efter scherzot förklaras av att Beethoven på så vis kunde skapa ett nödvändigt mer stillsamt avsnitt före den jättelika finalen.

Den mångfacetterade finalen tar formen av en slags fri variationssvit och utgör målet för och kulmen på symfonin. Dess början domineras dock av osäkerhet, och den sökande stämningen betonas av de många tempoförändringarna och reminiscenserna av de tidigare satserna. Genom presentationen av den för finalen centrala Hymn till glädjen tar musiken en vändning i en ljusare riktning. Barytonen förkunnar ”angenämare och gladare toner” och hymnens motiv presenteras i hela sin prakt av solisterna och kören. Den följs av tenorens militärmarsch som övergår i orkesterns energiska dubbelfuga. Glädjehymnen för musiken till det imponerande ”Seid umschlungen Millionen”-avsnittet som inleds av manskören, och det följs av en mäktig dubbelfuga som bygger på detta avsnitt i kombination med hymnmotivet. Därefter rusar musiken mot avslutningens extatiska glädjeutbrott.

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9 d-moll op. 125 ”Ode till glädjen”
Friedrich von Schiller (1759–1805), recitativ Ludwig van Beethoven
Översättning till svenska: Alfred Victorin

Recitativo (Baritono):

O Freunde, nicht diese Töne!
sondern laßt uns angenehmere anstimmen,
und freudenvollere.

Baritono e coro:

Freude, schöner Götterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuertrunken,
Himmlische, dein Heiligtum.
Deine Zauber binden wieder,
Was die Mode streng geteilt;
Alle Menschen werden Brüder,
Wo dein sanfter Flügel weilt.

Soli e coro:

Wem der große Wurf gelungen,
Eines Freundes Freund zu sein,
Wer ein holdes Weib errungen,
Mische seinen Jubel ein!
Ja – wer auch nur eine Seele
Sein nennt auf dem Erdenrund!
Und wer’s nie gekonnt, der stehle
Weinend sich aus diesem Bund.

Freude trinken alle Wesen
An den Brüsten der Natur;
Alle Guten, alle Bösen
Folgen ihrer Rosenspur.
Küsse gab sie uns und Reben,
Einen Freund, geprüft im Tod;
Wollust ward dem Wurm gegeben,
Und der Cherub steht vor Gott.

Tenore e coro:

Froh wie seine Sonnen fliegen
Durch des Himmels prächt’gen Plan,
Wandelt, Brüder, eure Bahn,
Freudig, wie ein Held zum Siegen.

Soli e coro:

Freude, schöner Götterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuertrunken,
Himmlische, dein Heiligtum.
Deine Zauber binden wieder,
Was die Mode streng geteilt;
Alle Menschen werden Brüder,
Wo dein sanfter Flügel weilt.

Seid umschlungen, Millionen!
Diesen Kuß der ganzen Welt!
Brüder – überm Sternenzelt
Muß ein lieber Vater wohnen.

Ihr stürzt nieder, Millionen?
Ahnest du den Schöpfer, Welt?
Such’ ihn überm Sternenzelt!
Über Sternen muß er wohnen.

Recitativ (baryton):

O vänner, inte dessa toner!
Låtom oss stämma upp angenämare
och mer glädjerika!

Baryton och kör:

Glädje, sköna gudagnista,
dotter från Elysium,
eldade vi in oss drista,
himlabarn, i heligt rum!
På den rangstrid, flärden föder,
gör din trollmakt snart ett slut:
alla mänskor bliva bröder,
där din vimpel fladdra ut.

Solister och kör:

Den, som vunnit sådan lycka
att en vännens vän få bli
och till sig en maka trycka,
juble lika högt som vi!
Ja, ock den, som blott ett hjärta
kallar sitt på jordens rund!
Den, som det ej kan med smärta
smyge bort ur vårt förbund!

Glädje alla väsen dricka
vid naturens modersbröst;
hän mot blomsterstigar blicka
god och ond vid hennes röst.
Kyssar, rankor, vän för livet
stänktes oss på hennes bud;
lättrört blod blev masken givet,
och keruben står hos Gud.

Tenor och kör:

Glada, som kring himlafälten
solar ila på sin stråt,
så vi, bröder följasåt
framåt, fram som segerhjälten!

Solister och kör:

Glädje, sköna gudagnista,
dotter från Elysium,
eldade vi in oss drista,
himlabarn, i heligt rum!
På den rangstrid, flärden föder,
gör din trollmakt snart ett slut:
alla mänskor bliva bröder,
där din vimpel fladdra ut.

Er vårt famntag, myriander,
dig vår kyss, du värld, som är!
Bröder, ovan stjärnor här
bor förvisst en allgod fader!

Sjunken ned, i myriander!
Vet du, värld, vem skaparn är!
Sök, ty ovan stjärnors här
bor förvisst en allgod fader!