Slutsåld: Omfamnande klang

Theodora ”Dora” Pejačević (1885–1923) hör till den kroatiska musikens stora gestalter. Hon föddes i en adlig familj där målmedveten musikundervisning var en del av fostran. Hon skrev sin första komposition när hon var 12 år gammal och fortsatte sina studier under därpå följande år i bl.a. Zagreb, Dresden och München. Tack vare sin förmögenhet kunde Pejačević ägna sig åt att komponera och behövde inte försörja sig genom att uppträda. Flera stora orkestrar, däribland Gewandhaus i Leipzig, framförde hennes verk under 1910- och 1920-talen, till exempel pianokonserten (1913) och symfonin i fiss-moll (1917/1920). Hennes lovande karriär och liv tog slut vid endast 37 års ålder på grund av komplikationer efter en förlossning.

Pejačević var mycket kritisk mot sina adliga rötter och de förmåner de medförde, exempelvis specialskydd under krig. När första världskriget bröt ut anmälde hon sig därför som frivillig sjuksköterska i sin hembygd Našice. Upplevelsen tillförde hennes stil en tung pessimism, som märks särskilt i symfonin i fiss-moll som kom till under kriget.

I hennes sista orkesterverk, uvertyr op. 49 (1919) kan man också känna av krigstidens patos. Istället för att ge upphov till dysterhet släpps känslan ut med ett våldsamt tryck, som ett jubelrop från någon som befriats ur fångenskap. I den richardstrausslikt njutningsfulla orkestermassan svävar en fräsch impressionistisk anda, vars kromatiskt färgade mjukhet skapar lugn i den tyskromantiska känslostormen.

År 1891 sökte Jean Sibelius (1865–1957) jobb som violinist i Wiens filharmoniker, men utan framgång. Trots att Sibelius hade börjat spela violin först i tonåren och att han led av en handskada som han fått som barn samt av svår scenskräck, var det först en misslyckad provspelning som innebar den slutgiltiga dödsstöten för hans drömmar om en karriär som virtuos.

Det är uppenbart att Sibelius med sin violinkonsert (1903/1905) skrev en alternativ version av det liv han gick miste om vid provspelningen. Han ville visa vad han skulle ha kunnat åstadkomma som komponerande virtuosviolinist. Konserten blev en extremt virtuos ökenvandring med hinder och faror. Hans ymnighetshorn svämmade över av teman och olikartade element och fylldes av omöjliga svårigheter och grepp som trotsade anatomin, och då Viktor Nováček som anlitats för uruppförandet inte fick tillräckligt med tid att öva var framförandet dömt att misslyckas.

Kritiken i pressen var förkrossande, men även utan den insåg Sibelius att han hade gått för långt. Han drog tillbaka konserten för att revidera den, rensade bort överflödiga passager och tog till och med bort en omfattande solokadens. Han korrigerade solistens briljanta löpningar så att de inte längre dominerade utan stödde helheten. Ansträngningen belönades. Den slutliga versionen, som färdigställdes år 1905, framfördes i Berlin under ledning av Richard Strauss med Karel Halíř som solist. Den blev snabbt 1900-talets mest framförda violinkonsert och ett av Sibelius mest kända verk.

Zoltán Kodály (1882–1967) är känd för att ha utvecklat musikpedagogiken men han var även en av Ungerns viktigaste nationalromantiker. Han samlade in och bevarade folkliga traditioner under resor runt i byar och avlägsna områden tillsammans med Béla Bartók, och han kombinerade sitt material till en romantisk ungersk stil som badade i folkmelodier. Till skillnad från Bartók undvek Kodály den stränga europeiska modernismen ända till slutet; han hämtade samtida intryck främst från Claude Debussys musik, som han bekantade sig med under sin studieresa till Paris.

Sångspelet Háry János (1926) bygger på János Garays diktverk Veteranen (Az obsitos, 1843) och är Kodálys mest populära verk. I den sitter en åldrad krigshjälte i ett hörn på en krog och minns sina tidigare bedrifter i krig och kärlek. János är som baron von Münchausen och Don Quijote i en och samma person.

Konsertsviten ur sångspelet (1927) börjar med orkesterns gemensamma ”nysning”, vilket enligt ungersk folktro betyder att den följande berättelsen är helt sann. Puben tystnar för att lyssna under inledningen. Musiken tar János till Wien, där klockornas slag väcker docksoldaterna för att marschera. Hans hemlängtan hotar att tillintetgöra hans stridsvilja men soldatens plikter kallar: ensam besegrar han hela Napoleons armé och charmerar dennes hustru Marie-Louise, men förblir trogen sin fästmö Örzse. Intermezzo påminner om hemtrakterna med ungerska melodier och cimbalom, tills kvällsstämningen vid den österrikiske kejsarens hov släpper loss glädjen.

Richard Strauss (1864–1949) var en berättare. Innan sin operafas skrev han berättelser i form av symfoniska dikter, vars praktfulla instrumentation, detaljerade effekter och dramatiska vändningar överträffade allt tidigare i sin beskrivande karaktär. ”Jag strävar efter att lyssnaren enbart utifrån musiken ska kunna avgöra om det är Pilsner eller Kulmbacher man dricker i scenen”, förklarade Strauss. I centrum för hans symfoniska dikter står ofta han själv (Tod und Verklärung, Ein Heldenleben, Sinfonia Domestica) eller en litterär antihjälte som han sannolikt identifierade sig med (Don Quijote, Don Juan).

Till Eulenspiegels lustiga upptåg (1895) bygger på en medeltida tysk legend och handlar om en harlekin, bildstormare och oliktänkare som rider genom Tyskland för att rubba samhällsfriden med sina spratt. Instrumenten ackompanjerar händelserna som i en gammaldags animerad film: ridån går upp och visar ett förflutet där blåsinstrumenten matar varandra med Eulenspiegels skälmska tema. Till rider genom marknadsträngseln, välter marknadsstånd (rassel), utger sig för att vara en uppblåst präst (värdig klang), friar till kvinnor (suckande violiner) och debatterar med akademiker (låga blåsinstrument). Till leds i slutet till galgen, där han ännu precis inför döden driver friskt med allt till de konservativas fasa. Snaran dras åt och Till dör, men musiken vägrar att tystna: Eulenspiegels anda fortsätter att leva i oss alla.