Trädgårdarna i Aranjuez

Ungraren György Kurtág hör till de mest egensinniga företrädarna för den efterkrigstida modernismen. Studieåret i Paris 1957-1958 var avgörande för hans utveckling, och under året bekantade han sig med såväl sin egen tids nya musik som med Anton Weberns verk. Kurtágs musik förnyades från den tidigare, delvis av Bartók inspirerade stilen till ett intensivt och aforistiskt men även intensivt uttryck, som även innehåller kraftigare tonfall. I flera fall har han av sina verk gjort pärlband av korta satser. Under 1980-talet blev Kurtág mer allmänt känd. År 2006 fick han Grawemayerpriset, ett av musikvärldens mest ansedda priser, för sitt verk …concertante (2003).

Kurtág är känd för sitt långsamma och omsorgsfulla sätt att komponera, och hans produktion har inte blivit speciellt stor. Han började ge sina verk opusnummer först efter studieåret i Paris och har kommit till nummer 50. Det senaste verket är Ligeti évszázada – Kalandozás a múltban (Ligetis århundrade – Äventyr i det förflutna), som han färdigställde i den mogna åldern av 97 år. Hans 100-årsdag väntar den 19 februari 2026.

I titlarna till några av Kurtágs verk ingår ordet Messages (Meddelanden). I opus 34 ingår hela två sådana orkesterverk, av vilka det senare har den preciserande titeln New Messages op. 34A (1998-2008/2009). Verket är en för Kurtág typisk helhet, bestående av flera korta satser.

Allegro com spirito
Adagio
Allegro gentile

Spanjoren Joaquin Rodrigo, som blev blind redan som barn, hör till de tonsättare som är allmänt kända på grund av ett speciellt populärt verk. För honom är det verket Concierto de Aranjuez för gitarr och liten orkester. Han komponerade ändå en omfattande produktion som förenar romantiska och nyklassicistiska influenser, i vilken ingår orkesterverk, ett tjugotal konserter, kammar- och instrumentalmusik samt vokalverk.

Under 1930-talet bodde Rodrigo omväxlande i Paris och i Spanien i staden Aranjuez, ett femtiotal kilometer söder om Madrid. Han komponerade Concierto de Aranjuez till största delen i Paris år 1939, men färdigställde verket i Spanien dit han återvände på våren samma år innan andra världskrigets utbrott. Rodrigo har berättat att namnet syftar på trädgårdarna i det kungliga palatset i staden.

Concierto de Aranjuez använder den i konserter traditionella formen snabb-långsam-snabb, och de yttre satserna livas starkt upp av en klangvärld i spansk stil. Verkets mest kända sats är den sorgmodigt vackra Adagio, som även är känd i många olika arrangemang. Dess huvudmotiv framförs först av det engelska hornet och först därefter av gitarren, som utsmyckar temat med egna ornament. I höjdpunkten som följer efter gitarrens senare soloparti hör vi temat även som ett känslosamt utbrott i stråkarna. I den avslutande satsen återgår verket till ljusare stämningar och berikas ställvis av rytmer med smidigt växlande taktarter.

”Att lyssna på musik kan jämföras med att vandra i en trädgård eller att uppleva förändringar i ljus, figurer och texturer.”

Så här har Tōru Takemitsu, den i Europa mest kända japanska tonsättaren, uttryckt sig. I hans fall skall man ändå inte betona skillnaden mellan det japanska och det europeiska alltför mycket, eftersom bägge finns med i hans verk utan att vara varandras motpoler utan istället smälta samman med varandra. I sin tidiga produktion försökte han, driven av krigstidens traumatiska upplevelser, att medvetet ta avstånd från sin egen japanska bakgrund och hämtade intryck av den europeiska musiken, speciellt av Debussy och Messiaen, två franska tonsättare som i sin tur inhämtat betydande intryck av asiatisk musik. Senare började Takemitsu ändå fördjupa sig i den japanska musiken och började till slut skapa en syntes utgående från den västerländska och den österländska musikens utgångspunkter.

Influenserna av Debussys och Messiaens tonkonst kan man höra även i verket To the Edge och Dream (Yume no Heri e; Till drömmens rand) för gitarr och orkester, komponerat år 1983. Med nyansrika färger målar det ett till stämningen enhetligt klangrum och för tankarna till Takemitsus kommentar om att ”klangerna bör ha frihet att andas”. Orkesterns och gitarrens repliker alternerar, då ”de melodiska fragmenten” enligt Takemitsus ord ”svävar i ett transparent rum liksom skärvorna av drömmar”. Verket var Takemitsus hedersbetygelse till den belgiske surrealistiske bildkonstnären Paul Delvaux.

Adagio – Allegro vivace
Adagio
Menuetto – Trio: Allegro vivace – Un poco meno
Allegro ma non troppo

För Beethoven innebar åren 1806–08 en period av osedvanligt intensivt kreativt arbete. I bakgrunden fanns de motgångar han upplevde med de två första versionerna av operan Fidelio (1805, 1806), och han frigjorde sig från dem genom att koncentrera sig på instrumentalmusiken. Inom kort tid skrev han bl.a. den fjärde, femte och sjätte symfonin, violinkonserten, den fjärde pianokonserten och de tre Razumovskykvartetterna.

Schumann karakteriserade Beethovens fjärde symfoni (1806) som ”en slank grekisk flicka mellan två nordiska jättar”. I jämförelse med Eroica-symfonin och Ödessymfonin är den fjärde symfonin utan tvivel lättare, men i sin smalhet är den än mer förtjusande och saknar alls inte temperament. Det dominerande karaktärsdraget är ljuset och det energiska livsbejakandet, och i det avseendet är verket besläktat med den sjätte och den åttonde symfonin.

Den fjärde symfonins ljusa värld får sin början i den mest mystiska inledningen i hela Beethovens symfonisvit, ur vilket det vårligt friska och flödande allegrot bryter fram. De kraftiga kontrasterna i textur och dynamik ger satsen sin egen skärpa. I den långsamma satsen bryter Beethoven musikens sällhet med några effektiva, motsatta vändningar. I scherzot berikas musiken av en livlig rytmik, med till exempel synkoper och sk. hemioler. I satsens trioavsnitt målar Beethoven idylliska pastorala stämningar, som verkar förebåda den sjätte symfonin. Av symfonins satser är finalen den mest frigjorda och humoristiska, men den är även lyrisk och slagkraftig.