Slutsåld: Öppningskonsert

”Uvertyren till Mästersångarna i Nürnberg var ett självklart val för denna historiska konsert som inleder en ny era. Det är på ett fint sätt ett bra öppningsverk. Det är ett festligt stycke, men det har även andra stämningar, även mer känsliga klanger. Med verket inviger vi nu tillsammans med Åbo filharmoniska orkester den helt nya Konsertsalen i Åbo konserthus Fuga.”

Så karakteriserar Åbo filharmoniska orkesters chefsdirigent John Storgårds Richard Wagners (1813–1883) uvertyr till operan Mästersångarna i Nürnberg (1868). Med verket hyllade Wagner den gamla tyska kulturens traditioner, men med verket kan man också hylla det kulturella uppsving som musikhuset Fuga innebär för musiklivet i Åbo och i hela Finland. John Storgårds berättar att han i planeringen av programmet för invigningskonserten i Åbo musikhus Fuga ville lyfta fram de klangliga egenskaperna i Åbo filharmoniska orkesters nya hemsal på ett mångsidigt sätt.

Konsertens solist är den finländska mästersångerskan Karita Mattila, en av vår tids mest lysande sopraner.

”Karita Mattila, som kommer från Åbo och har erövrat hela världen som sångerska, är en fantastisk gästsolist att inviga Fuga tillsammans med oss. Mattila valde att fira det nya huset med Jean Sibelius och Alban Bergs tidlösa sånger. Mellan sångerna har vi placerat konsertens uruppförande”, berättar Storgårds.

Höstkväll (1903), tonsatt till en dikt av svensken Viktor Rydberg, är med sitt djärva uttryck en av Jean Sibelius (1865–1957) mest originella och gripande sånger. Den har en allvarlig och intensiv ton och är längre än en sedvanlig sångminiatyr med sin längd på sex minuter. Den första kyssen (1903), tonsatt till Runebergs dikt och förgylld av en underbar melodilinje, är romantisk på ett mer traditionellt sätt.

Uruppförandet vid Fugas invigningskonsert är verket Eirene (Fred; 2024/2026) av den ukrainska kompositören Victoria Polevá (f. 1962). Polevá, som studerade komposition vid konservatoriet i sin hemstad Kyjiv, inledde sin karriär som experimentell modernist, men sedan slutet av 1990-talet har hon förnyat sitt uttryck i en mer spirituell riktning. Hon har arbetat som fri kompositör sedan 2005, och många ansedda musiker och ensembler har beställt och framfört hennes verk, däribland violinisten Gidon Kremer, stråkkvartetten Kronos, Vladimir Jurovski samt Londons filharmoniker och flera europeiska orkestrar.

Hur kom Victoria Polevás Eirene med i invigningsprogrammet?

”Hon är en av vår tids viktiga kompositörer, även om hon ännu inte är särskilt välkänd i Finland. Jag har dirigerat flera fina verk av Polevá”, säger John Storgårds.

”Polevá berättade att hon höll på att färdigställa ett nytt verk, Eirene. Jag fastnade omedelbart för verket, med tanken att uruppföra det i Fuga. Verket har sofistikerade nyanser och passar även därför in i konsertprogrammet. Polevá har berättat att när hon komponerar i Ukraina har strömmen ofta brutits på grund av bombningarna. Även därför tyckte jag att det var viktigt att verket ingår i den här konserten.”

Victoria Polevá berättar följande om sitt verk:

”EIRENE – det grekiska ordet för fred – ett begrepp som i ett esoteriskt sammanhang betyder mer än enbart frånvaro av krig. I den österländska kristna mystiken är Eirene oupplösligt förenat med hesykia – helig tystnad. Det handlar inte om passiv vila utan om varandets fullkomlighet (pleroma), där alla motsättningar får sin lösning.

Verket inleds med en finstämd sång i stråkinstrumenten – den bräckliga, sårbara och nästan ogripbara Sophias bön. Den musikaliska utvecklingen leder lyssnaren genom prövningar och möten med urkaoset; den slutliga lösningen leder ändå till verklighetens förklaring. Eirene framträder som frukten av helandet: en frid som ”övergår allt förstånd”, en källa till mystisk vila mitt i kriget.

Nyligen blev jag djupt imponerad av en berättelse av en munk från Kyjivs grottkloster (Petjerskaklostret) om ett mirakel som inträffade under en förödande missilattack på Kyjivs vänstra strand. När allt omkring honom stod i lågor började en näktergal plötsligt sjunga precis under fönstret till hans kammare. Den sjöng sin intensiva, passionerade kärlekssång mitt under brinnande krig. Detta är Eirene.

I sådana stunder upphör världen att vara tung; den börjar lysa och blir genomskinlig och klingande. Hela rummet fylls av kristallklara vibrationer och av glad fågelsång. Mörkret – hur allsmäktigt det än må vara – skingras inför denna triumferande röst och lämnar efter sig endast ren, klart klingande glans.”

I sin andra delen framför Karita Mattila den österrikiska kompositören Alban Bergs (1885–1935) Sieben frühe Lieder (Sju tidiga sånger; 1905–1908). Det är en sångsamling av den unge Berg som han ursprungligen skrev för sångröst och piano, men som han senare år 1928, då han redan var en mogen mästare, omarbetade till en version med orkesterackompanjemang. Samtidigt ändrade Berg verket så att originalversionens solistparti höjdes från mezzosopran till sopran.

”Alban Bergs Sju tidiga sånger är ett verk som på ett bra sätt är känsligt, sådant att man kan göra finjusteringar”, säger John Storgårds.

Sju tidiga sånger kom till mitt under åren av Bergs konstnärliga utveckling. Tre av sångerna – Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt – ingick i hans offentliga debut som kompositör, i ett konsertprogram i Wien i november 1907 med verk av elever till hans lärare Arnold Schönberg. Bergs tidiga sånger representerar fortfarande stilistiskt senromantiken, men samtidigt kan man redan ana gester som sträcker sig mot en modernare stil. Uttrycket är kanske som mest spännande i den första sången Nacht, som färgas av heltonsgångar.

Som konsertens huvudnummer har Storgårds valt Lemminkäinen, fyra legender ur Kalevala (1893–95), som är ett av de mest betydelsefulla verken i Sibelius tidiga produktion.

”Lemminkäinen är ett passionerat, mytiskt och dramatiskt verk, och det för med sig hela orkesterns prakt till Konsertsalen i Fuga. Verket innehåller många olika klangliga element. I Tuonelas svan är orkestern till exempel mindre, så som ett mångsidigt verk framhäver det den nya salens möjligheter på ett bra sätt. I Lemminkäinen kan man höra inflytande av Wagner, och på så sätt bildar konsertens första och sista verk tillsammans en helhet.”

”Jag har ofta dirigerat Lemminkäinen. Jag ville bjuda publiken på ett verk som inte är ett alltför självklart val bland Sibelius verk. Lemminkäinen är kanske inte lika välkänd för allmänheten som till exempel den andra eller den femte symfonin, men trots det är verket fullt av den uttryckskraft som är så typisk för kompositören”, säger Storgårds.

Lemminkäinen bygger delvis på Sibelius idé om en Kalevalaopera med titeln Veneen luominen (Båtens skapelse), som dock aldrig blev av. Även Lemminkäinen är uppbyggd som en berättande och samtidigt symfonisk helhet. I verkets första sats tar man del av Lemminkäinens kvinnoäventyr på en mystisk ö. De två mittersta satsernas ordningsföljd varierar i olika framföranden. Den andra satsen Tuonelas svan hör till Sibelius finaste musik och med solot i engelskt horn skildrar satsen Lemminkäinen vid Tuonelas flod.

I den mörka tredje satsen, Lemminkäinen i Tuonela, följer vi hjälten till dödsriket, dit han har kommit efter att ha skjutit Tuonelas svan. Lemminkäinens mors gripande, sköra vaggvisa med sina runosångsliknande melodier mitt i satsen befriar hennes son från dödens makt. Med Sibelius ord är det som ”en mors kärlek som räfsar ihop bitarna av Lemminkäinen ur Tuonelas flod”. Efter de två mörka mittersta satserna återvänder Lemminkäinen till sina hemtrakter och satsen ger därmed verket och hela kvällen ett energiskt, inspirerande och triumferande slut.

Kimmo Korhonen