1952

Invigningen av Åbo konserthus den 27 november 1952 var en milstolpe i Åbos och Finlands musikliv. Förutom borgmästarens hälsningstal innehöll invigningens program orkestermusik, körsång, operettmelodier och en gymnastikföreställning. I denna konsert återvänder vi till flera av verken från invigningsceremonin och hör även annan musik som för tankarna till invigningen.

Med sina ungerska danser träffade Johannes Brahms (1833–1897) en riktig guldådra. De fem danserna i den första samlingen (1869) visade sig vara så populära att han komponerade tre övriga samlingar som uppföljare. Den mest kända av de 21 danserna är den energiska nr 5 i g-moll ur den första samlingen. Under konserten hör vi ur den fjärde samlingen även Antonín Dvořáks orkesterversion av dans nr 17 i fiss-moll, som börjar sorgmodigt men som sprudlande bryter fram.

Invigningsfestens musikaliska huvudnummer var Ludwig van Beethovens (1770–1827) violinkonsert (1806). Många av verken i Beethovens mellanperiod domineras av ett dynamiskt och stridbart grepp, men violinkonserten är mer balanserad och varm till sin natur. Finalen som ingår i konsertprogrammet innehåller inte bara fingerfärdighet och dansant energi, utan även ett poetisk mellanavsnitt med vackra fagottsolon.

Under 1950-talet fick manskörer i Finland ett efterkrigstida uppsving, och även under invigningen av Konserthuset hörde man manskörssång. Verken inkluderade bland andra klassiker från den finländska manskörsmusikens guldålder, som Jean Sibelius (1865–1957) käcka Metsämiehen laulu (1899) och Selim Palmgrens (1878-1951) finstämda Merenkulkijan kaipaus, en finskspråkig version av sången Sjöfararen vid milan (1901). Under konserten kompletteras verken av Sibelius gripande mästerverk i både ord och ton, Mitt hjärtas sång (1898). Den tidens evigt omtyckta klassiker representeras även av Oskar Merikantos (1868-1924) solosånger, däribland den gripande sorgmodiga Soi vienosti murheeni soitto (Klagan, 1899) och den ymnigt livfulla Elämälle (Hell dig, liv, 1918).

Vid invigningsceremonin hördes även operettmelodier ur bland andra Emmerich Kálmáns (1882-1953) operett Grevinnan Mariza (1924). Även nu återvänder vi till verkets värld i Tassilos aria Czardaskavaljeren. Ur Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) kanske finaste operan Don Giovanni (1787) hör vi i sin tur två av titelkaraktärens solonummer: den bubblande livfulla Champagnearian och den charmigt förföriska canzonettan Deh vieni alla finestra. Kärlekskänslorna glöder i Johannes Brahms sång Wie bist du, meine Königin (1864).

Ett verk som alltid hör ihop med finländska festligheter är Sibelius Finlandia (1899/1900), ett kraftfullt monument över det finska nationella uppvaknandet. Dess motkraft är deklarationen av den starka egna viljan i de yttre partierna samt hymnavsnittets inre kraft. Ett senare verk som ofta framförs under finländska festligheter är Aarre Merikantos (1893-1958) upptändande Olympiafanfar, med vilken han vann kompositionstävlingen i samband med OS i Helsingfors år 1940, som ställdes in på grund av kriget. Verket spelades ändå vid OS 1952, om än i en förkortad version. Under konserten idag framförs den mer omfattande ursprungliga versionen.

Kompositören Ernest Bloch (1880–1959), som föddes i Schweiz men bodde i USA från och med år 1916, var en för 1900-talets början typisk kompositör som kombinerade många olika slags element i sina verk. Ett element utgjordes av influenser av judisk musik som speglade hans egen bakgrund, och sådana inslag finns även i verket From Jewish Life (1924), ett av cellorepertoarens grundverk.

Få verk passar in i avskedet av Konserthuset lika naturligt som Joseph Haydns (1732–1809) symfoni nr 45 i fiss-moll med undertiteln Avskedssymfonin, en av de finaste skapelserna i tonsättarens tidiga symfoniproduktion. Haydns arbetsgivare, fursten Nikolaus Esterházy, tillbringade somrarna i sommarpalatset Esterháza, men musikernas familjer var tvungna att stanna över sommaren i vinterpalatset i Eisenstadt. När prinsen år 1772 förlängde sin sommarvistelse i Esterháza längre in på hösten än vanligt blev musikerna nervösa och bad Haydn att hjälpa dem att få återvända till sina familjer.

Haydn gjorde detta, fast inte som en skriftlig begäran utan genom musikaliska medel. Till symfonins intensiva final hade Haydn oväntat tillfogat ett långsamt avslutande avsnitt, i vilket musikerna en efter en tystnar och lämnar scenen, tills endast två violiner sitter kvar. Furst Esterházy förstod gesten och meddelade Haydn att musikerna var fria att återvända till Eisenstadt följande dag.