ÅFO: Adagio till freden

Victoria Poleva hör till de internationellt sett mest spelade ukrainska tonsättarna just nu. Hennes känslostarka och ofta mänskligt berörande musik har i stor utsträckning fascinerat åhörare runt om i världen. Hon har komponerat en omfattande produktion med sceniska verk, tre symfonier (1988/2008, 1990 och 2003) och annan orkestermusik, verk för kör och orkester, körmusik för olika besättningar samt kammar-, piano- och vokalmusik.

Poleva inledde sin bana som kompositör under 1980-talet med ett modernistiskt och mångfacetterat uttryck. I slutet av 1990-talet upplevde hon en grundläggande stilistisk vändpunkt som förde henne mot en stil som till sina medel är mycket enklare än tidigare och som rentav har kopplats till minimalismen. I en intervju från år 2014 kommenterar hon sin nya stil: ”Vissa element från minimalismen, till exempel upprepning, kan kanske ingå i mina verk. Men det jag gör kan i själva verket kallas för ’maximalism’. Det innebär ett extremt rikt innehåll i mycket lakoniska former. Det maximala uttrycks i det minimala, som om allt skulle finnas ingenstans.”

Även orkesterverket Nova (2022) som är tillägnat Ukrainas mod och hör till hennes senaste produktion företräder denna ”i det minimala uttryckta maximala”. Det växer ur bleckblåsets och slagverkens fanfarliknande klangglans till en stark rytmisk puls och blir intensivt och oavbrutet motorisk. Det är ett effektivt förverkligande av en enda målmedveten tanke, som med varje cell andas mod och orubblighet.

I Moderato con moto – Agitato – Tempo primo
II Vivace – Animando – Largamente – Cadenza (attacca)
III Passacaglia: Andante lento

När stämningarna i Europa började bli bistrare våren 1939 beslöt Benjamin Britten, som hörde till den yngre generationens engelska begåvningar, att i april fly undan det hotande kriget till USA. När det andra världskriget sedan bröt ut i början av september beslöt han att stanna kvar i landet för en längre tid och han återvände till England först våren 1942.

Tiden i Amerika visade sig vara produktiv för Britten och gav upphov till flera av de centrala verken i hans tidigare produktion. Till dem hör även violinkonserten. Han hade visserligen påbörjat verket redan i England år 1938 men det blev klart först i USA i oktober 1939. Trots att Britten komponerade verket långt bort från det Europa som dragits in i krig har man allmänt tolkat konsertens allvarsamma allmänna nyans och känslokraftiga uttryck som ett uttryck för sådana tryckande stämningar.

Verket har tre satser men på sätt och vis tvärtom jämfört med konserter i allmänhet, eftersom de långsamma satserna i likhet med Prokofjevs första violinkonsert omger den mittersta snabba satsen. I de två första satserna finns visserligen flera tempozoner. Till exempel kontrasteras den första satsens lyriska element av en vändning med snabb puls.

Den mittersta satsen är ett intensivt pulserande scherzo som påminner om en evighetsmaskin. Den kulminerar i en virtuos kadens med reminiscenser ur de två första satserna material, för att därefter utan avbrott övergå i den avslutande satsen. Finalen bygger på ett återkommande bastema som introduceras av trombonen och blir till en musikaliskt mångfacetterad men övervägande dyster passacaglia som avslutas med en känslomässig violinfinal.

Ur ett nutida perspektiv framstår Joonas Kokkonen i den finländska musiken som en stabil grundsten som värnar om de traditionella värderingarna. I början av sin kompositörsbana företrädde han ändå i den efterkrigstida situationen en ny, kommande generation och nya ideal som sträcker sig mot modernismen.

Redan med sin pianokvintett som uruppfördes år 1953 hade Kokkonen lovande väckt uppmärksamhet, men först Musik för stråkorkester (1957) blev hans egentliga genombrott. I detta verk har Kokkonen redan gått så långt från den nyklassicism som dominerade hans tidiga produktion mot ett mer kromatiskt uttryck att övergången till dodekafoni i hans följande verk var ett naturligt steg i hans utveckling som rentav kändes oundvikligt.

Musik för stråkorkester med sina fyra satser och en längd på nästan en halv timme får karaktären av en symfonisk helhet. Dess emotionella kärna är den tredje satsen, den långsamma Adagio religioso. Den växer fram stillsamt meditativ med finstämda motiv, för att så småningom börja söka sig mot melodiskt mer målmedvetna former. Satsen når sin höjdpunkt i kulminationen med rena treklanger för att sedan sjunka tillbaka ner mot tystnadens gränser.

Adagio religioso förverkligar på ett berörande vackert vis den för Kokkonens melodiska tänkande centrala tanken på organisk tillväxt ur ett begränsat råmaterial. Samtidigt andas satsen den hos Kokkonen ofta förekommande religiösa upplevelsevärld, som operan De sista frestelserna är det främsta exemplet på.

I Dies Irae (Vredens dag). Allegro marcato
II De profundis clamavi (Ur djupen ropar jag till dig, Herre). Adagio
III Dona nobis pacem (Giv oss frid). Andante – Adagio

”Jag fäster stor uppmärksamhet vid min musikaliska arkitektur som jag aldrig skulle vilja offra av litterära eller bildmässiga skäl. Min förebild är Bach. Jag försöker inte, likt vissa anti-impressionister, återvända till en harmonisk enkelhet. Tvärtom är jag av åsikten av vi borde utnyttja harmoniskt material från tidigare skolor men på andra sätt – som grund för linjer och rytmer.”

Så skissade Arthur Honegger sina musikaliska ideal. Han föddes i en familj med schweiziska föräldrar i Frankrike, där han även bodde. Orden betonar hans allvarliga attityd till tonsättandet, som understryker musikens strukturer. Trots att han inte ville förena sin musik alltför tätt till ”litterära eller bildmässiga” impulser inspirerade sådana ofta honom i hans komponerande. Hans centrala verkgenrer är oratorierna och operorna, vid sidan av fem symfonier som färdigställdes mellan åren 1930 och 1950. Även tre av symfonierna har influenser utanför den rena musiken.

Honeggers tredje symfoni kom till i efterdyningarna av det andra världskriget åren 1945–1946 och krigets stämningar har lämnat djupa spår i musiken. Honegger gav verket undertiteln ”Den liturgiska” och var och en av de tre satserna har fått sin titel av den katolska liturgin. Honegger gav inte verket något mer detaljerat verbalt program, kanske därför att det inte behöver något sådant. Dess allvarliga uttryck berättar redan tillräckligt och lyfter verket till en allmängiltig betydelse utanför tiden. Man kan höra dess stämningar resonera starkt även i vår egen tid.

I symfonins yttersta satser betonas krigiskt aggressiva och destruktiva krafter. Den första satsen Dies irae (Vredens dag) finner efter de oroliga första takterna en fast och mullrande framåtdrivande puls. Satsen slutar ändå borttynande, som om den hade använt slut på sin energi.

Den långsamma mittersta satsen De profundis clamavi (Ur djupen ropar jag till dig, Herre) utgör verkets lugna och sångbart melodiska avsnitt. Satsen har trots det även sina egna spänningar som för den till en plågsam kulmination, för att i slutet återvända till inledningens långa linjer.

Den avslutande satsen Dona nobis pacem (Giv oss frid) innehåller en bön i sin titel, och satsens första del gör det tydligt varför bönen är motiverad. Ur tystnaden växer den och blir marschliknande, med en hotfull ton som påminner om en armé som närmar sig. Valthornen har en central roll i marschen, och ibland bildar andra instrument en kontrapunkt. Det här avsnittet bär starkast med sig det nyligen avslutade krigets stämningar, och det växer i sin kulmen till en förkrossande kraft. Det långsamma avslutande avsnittet blir en trösterik och mild stråkmelodi, och piccoloflöjtens sista replik i slutet av satsen är som en liten strimma av hopp efter krigets fasor.