ÅFO: En spegelblank yta
Markus Stenz, dirigent
Eldbjørg Hemsing, violin
Åbo filharmoniska orkester
Felix Mendelssohn: Meeresstille und glückliche Fahrt op. 27 (längd 12′)
Aram Chatjaturjan: Violinkonsert d-moll (längd 36′)
Paus, längd 20′
Robert Schumann: Symfoni nr 2 C-dur op. 61 (längd 33′)
Vinden och vågorna bryter den spegelblanka ytan i Mendelssohns verk och den fartfyllda resan kan börja. Mendelssohn har inspirerats av Goethes dikt med samma namn om det spegelblanka havet och en lycklig resa. Chatjaturjans violinkonsert har sprittande rytm och livskraft och verket bjuder åhörarna på en introduktion i den armeniska folkmusikens färger. Den säkra solisten är norrmannen Eldbjørg Hemsing, en av de mest intressanta unga violinisterna just nu som förtjusar publiker världen över. Schumanns andra symfoni avslutar höstsäsongens symfoniserie med en präktig final.
Lilla uvertyren fr 28.11 kl. 17.15
Föreställningstider
Turun konserttitalo
20100 Turku
Cirka 2 timmar, inkl. paus
Priser
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Markus Stenz är en av vår tids ledande dirigenter. Han har varit chefsdirigent för Nederländernas radios filharmoniska orkester, förste gästdirigent för Baltimores symfoniorkester och senast residensdirigent för Seouls filharmoniska orkester. Till hans senaste höjdpunkter hör bland annat debuten med Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom och flera framträdanden med New Japan Philharmonic Orchestra.
Stenz var musikalisk ledare i staden Köln och Gürzenich-orkesterns dirigent i elva år, under vilka han dirigerade bland annat Wagners operor Ring, Lohengrin, Tannhäuser och Mästarsångarna i Nürnberg. Tillsammans med Gürzenich-orkestern fick han priset för säsongens bästa konsertprogram och inledde flera ungdoms- och utbildningsprojekt.
Stenzs omfattande diskografi innehåller många prisbelönta skivinspelningar, som Kölns Gürzenich-orkesters inspelning av alla Gustav Mahlers symfonier, av vilka symfoni nr 5 fick de tyska musikkritikernas pris. Strauss Don Quijote och Till Eulenspiegel fick båda samfällt kritikerberöm och de följdes av den likväl lovordade inspelningen av Schönbergs Gurre-Lieder.
Markus Stenz har studerat under ledning av Volker Wangenheim, Leonard Bernstein och Seiji Ozawa. Han har blivit hedersmedlem vid Royal Northern College of Music i Manchester och har fått Silverstämgaffeln av delstaten Nordrhein-Westfalen.
I sitt hemland Norge har violinisten Eldbjørg Hemsing varit känd ända sedan barndomen och hon blivit internationellt uppmärksammad för sin känslighet, lyriskhet och oerhörda virtuositet. Eldbjørgs skivinspelningar och framträdanden väcks till liv spelade på ett av världens finaste instrument, hennes Stradivarius ”Rivaz, Baron Gutmann” från år 1707.
Eldbjørg spelar in skivor för bolaget Sony Classical och hennes diskografi har fått flera norska Grammy och Opus Klassik-priser. Hon ger konserter på världens främsta scener från Lincoln Center till Wigmore Hall. Höjdpunkter under säsongen 2025/26 är Arctic-turnén i Europa i bland annat Elbphilharmonie i Hamburg och Concertgebouw i Amsterdam. Andra höjdpunkter är även den kommande inspelningen av Bruchs violinkonsert tillsammans med Oslo filharmoniska orkester. Eldbjørg uppträder även flitigt med recitaler och i kammarmusikensembler.
Eldbjørg deltar i flera av samtidens ledande tonsättares konsert- och filmprojekt. Hon spelar på soundtracken till Netflix film Frankenstein och serien Bridgerton. Eldbjørg är även konstnärlig ledare för Oslo Chamber Music Festival och grundare av Hemsing Festival. Hon är konstnärlig ledare för initiativet SPIRE som är riktat till unga och är medlem i delegationen för Barratt Due-konstnärsutbildningsprogrammet, i vilket hon inledde sina studier innan hon fortsatte sina studier i Wien under ledning av Boris Kuschnir.
Verk
Den tyska kompositören Felix Mendelssohn placerar sig i musikhistorien på gränsen mellan klassicismen och romantiken. Han föddes i klassicismens sena blomstringstid och påbörjade som en brådmogen kompositör sitt skapande medan Beethoven ännu levde. Å andra sidan fortsatte hans karriär ända in i romantikens kärnperiod och han hämtade intryck även från den nya epokens ideal även om han inte helt övergav den klassicistiska grunden för sitt uttryck.
Mendelssohns uvertyr Meeresstille und glückliche Fahrt (Havets lugn och lycklig resa) beskriver väl hans gränsdragning mellan de två stora stilriktningarna. Verket färdigställdes år 1828 men han reviderade det något i samband med att det publicerades år 1834. Mendelssohn gav i klassicistisk anda verket titeln ”uvertyr”, men verket kunde likväl karaktäriseras som en romantisk ”symfonisk dikt”, även om verkgenren egentligen uppstod först i slutet av 1840-talet i Franz Liszts verk.
Likt en symfonisk dikt beskriver Meeresstille und glückliche Fahrt med musikaliska medel motivet som titeln beskriver. Utgångspunkten har här varit ett par varandra kompletterande dikter av Goethe, som redan Beethoven hade tonsatt i form av en körkantat år 1815. Det första avsnittet beskriver havets lugn och påminner i sin stillhet om att under segelfartygens tid väckte stiltje oro: för det första framskred inte resan och för det andra kunde det vara ett tecken på en annalkande storm. Efter att vinden börjat blåsa bryter det snabba huvudavsnittet fram för att beskriva den lyckliga resan, och tack vare den gynnsamma sidovinden fortskrider resan med fanfarer mot den väntande hemhamnen.
Allegro con fermezza
Andante sostenuto
Allegro vivace
Den armeniske tonsättaren Aram Chatjaturjan hörde till de mest kända kompositörerna i det multinationella Sovjetunionen, och i ett skede ansågs han vara en av ”de tre stora” vid sidan av Prokofjev och Sjostakovitj. I sina bästa verk lyckades han skapa en syntes av influenser från armenisk folkmusik och den västerländska traditionen. Sitt internationella genombrott fick Chatjaturjan med sin pianokonsert (1936) och sin violinkonsert (1940). Förutom dem är hans mest kända verk baletterna Gajane (1942) och Spartacus (1954/68).
I Chatjaturjans violinkonsert ger melodiernas ornament och vissa skalor verket en armenisk lokal färg. I övrigt domineras musiken av en stark förankring i det tonala, balansen mellan det dramatisk-dansanta och det lyriska samt en effektiv orkesteranvändning. Verket är tillägnat den mästerlige violinisten David Oistrah som uruppförde verket i Moskva i november 1940.
De centrala inslagen i den första satsen är soloviolinens dansanta huvudtema, ett mer lyriskt sidotema och ett tredje tema som delvis anknyter till sidotemat. Genomföringen, där huvud- och sidotemat spelas även samtidigt, kulminerar med solistens solokadens. I den långsamma satsen presenterar solisten det centrala motivet som så småningom omges av allt rikare ornament. Satsen har även konträra inslag och avslutas med en romantisk orkesterkulmen, som låter som en profetia om baletten Spartacus. Verket avslutas med en virtuos final. I mitten av satsen hör vi en reminiscens av den första satsens sidotema, som i slutet av satsen ställs bredvid finalens huvudmotiv.
Sostenuto assai — Allegro, ma non troppo
Scherzo: Allegro vivace
Adagio espressivo
Allegro molto vivace
När Robert Schumann i december 1845 började skissa på sin symfoni i C-dur höll han ännu på att återhämta sig från sitt nervösa sammanbrott året dessförinnan. Han skrev senare till en vän: ”När jag planerade den var jag ännu fysiskt mycket sjuk. Jag kan rentav säga att verket påverkades av det själsliga motstånd som hjälpte mig att kämpa mot mitt tillstånd. Den första satsen är full av denna kamp.”
På ett äkta romantiskt vis förenade Schumann sitt liv med sitt konst. Även om han själv såg symfonin som ett verk från hans sjukdomstid är verket skrivet av en kompositör vid konstnärligt full vigör. På sätt och vis är den skapande processen ett bevis på detta, eftersom Schumann skissade fram hela verket på enbart drygt två veckor. Skrivandet av det egentliga orkesterpartituret började i februari 1846, men det gick ända till oktober innan arbetet var fullbordat. Schumanns nära vän och ofta anlitade dirigent Felix Mendelssohn dirigerade uruppförandet i Leipzig i november samma år. C-dursymfonin är känd som Schumanns andra symfoni, men i hans produktion föregicks den av två tidigare symfonier, Vårsymfonin och symfonin i d-moll, som på grund av senare revisioner är känd som den fjärde.
Den första satsen i C-dursymfonin börjar med en ädel introduktion i vilken man kan skönja påverkan av Bach, som Schumann högaktade. I början av introduktionen tvinnas en lugnt flödande kontrapunktisk textur kring bleckblåsets signalliknande motiv. Andra hälften av introduktionen är mer rörlig och leder till slut till satsens snabba huvudavsnitt, som är fullt av det som Schumann kallade ”själsligt motstånd”.
Scherzot avviker från genrens traditioner såtillvida att det är skrivet i jämn taktart och följer redan som andra sats. Till uttrycket är det en schumannsk variation av Mendelssohns fartfyllda scherzostil, berikat av två trioavsnitt. Den långsamma satsen hör till Schumanns mest känslosamma och djupsinniga skapelser. Den domineras av melodin som hörs genast i början av satsen.
Symfonins heroiska kamp fullkomnas på ett strålande sätt i finalen. Den forsar framåt med en oemotståndlig energi och bryter samtidigt ner den traditionella sonatformens gränser genom att övergå direkt från genomföringen till den synteslika codan, i vilken materialet fortsättningsvis utvecklas. Finalens samlande uppdrag förstärks av att dess sidotema är en variation av den långsamma satsens huvudtema, och på de sista sidorna stiger signalmotivet från inledningen till den första satsen fram, liksom redan i slutet av den första satsen och av scherzot. En viktig hänvisning i finalen riktar sig även utanför Schumanns egen musik, till ett motiv lånat ur Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte (Till den fjärran älskade) som Schumann hade använt redan tidigare bl.a. i sin C-durfantasi för piano. Användningen av sådana motiv var en del av Schumanns och hans hustrus, pianisten Claras musikaliska kodspråk.