ÅFO: Tonsättarnas Finland

”Jag inledde min karriär i gymnasieåldern. Jag var pianist och kompositör i teaterproduktioner i Helsingfors. År 1974 fick jag mitt drömjobb som Helsingfors stadsteaters kapellmästare. Under åren jag arbetade där komponerade jag främst musikaler, sånger, drama och även ett slags ”folkoperor”. Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och senare den solistiska sidan gav mig ett brinnande intresse för den klassiska musiken. Visa lärare ledde mig till en djupare analys. Jazz hade jag spelat ända sedan jag var barn, och jag hade egna musikgrupper.

Jag har haft möjlighet att dirigera min egen produktion framför utmärkta orkestrar på flera kontinenter. Det självständiga och total musikarbetet vann till sist över den fasta anställningen som kapellmästare. Efter 20 år vid teatern började det hända saker i verkstaden. Flera orkesterverk kom till, liksom även 13 operor och 16 konserter, kammarmusik, oratorier, en mässa och balettmusik. Min musik för kör eller big band framförs överallt, det visar Youtube-inspelningar från olika kontinenter. Jag fick beställningar på filmmusik, vilket passade mig. Vokalgenre har alltid stått mig nära. Efter att jag har läst en dikt kan den direkt börja klinga som tonföljder.

Jag fortsätter fortfarande min karriär som musiker. Jag hoppas att kunna hänga med i de energiska ungdomarnas fart. Jag älskar flödande melodier, sväng, uppsluppna rytmer, fascinerande harmonier och strukturell mångsidighet. Jag älskar även tonernas mörka strömmar och att skriva sångtexter. Jag arbetar till en början med snabb fascination och improvisationens välbehag. Partituret kommer sedan till medan jag funderar vid skrivbordet. Det klingar noggrannare i mitt huvud än ur datorns högtalare.

CYCLOP är ett monster. Det bor i onda människor. Det blinda raseriet intrigerar och är med våld beroendeframkallande. Det dödar hela byar, civila och barn. Mänskligheten var återigen tvungen att uppleva den här nidbilden av humanitet när Ryssland överföll Ukraina. En viss cyklop har rövat områden och dödat barn i Gaza. En tonsättare kommer inte över sådana saker utan att ge utlopp för sina känslor i orkestermusik. Cyclop avslutar krigssymfonitrilogin. Den första delen var ”Scorpio” och den andra ”Tyrants Don’t Believe in Love”. Cyclop har tre satser och framförs utan pauser.

I mitt verk har jag använt korta toncitat som anknyter till temat. Rädsla, vinande bomber och osäkerhet dominerar de två första apokalyptiska satserna. Mänsklighetens minne är sorgligt kort. Man borde alltid berätta om krig i konsten. Den sista, ömsinta satsen är tillägnad minnet av offren för krig.”

Jukka Linkola

FÖRBY 6.9.2025

Jouni Kaipainens klarinettkonsert Carpe Diem! (1990) brukar ofta räknas som startskottet för frigörelsen från den dogmatiska modernismens tvångströja, men de facto bröts isen på allvar redan sju år tidigare i och med Mikko Heiniös sångcykel Vuelo de alambre. Bland de tonsättare som 1977 grundade samtidsmusikkollektivet Korvat auki var Heiniö bland de första som målmedvetet sökte sig en väg ut från ett alltmer syrefattigt musikaliskt rum och hans 80- och 90-talsproduktion kunde närmast karakteriseras som postmodernistisk i sina för finländska förhållanden sällsynta, i vitt skilda riktningar associerande stilsynteser.

En rikhaltig produktion, omfattande bland annat fyra operor, fyra symfonier, nio pianokonserter och en uppsjö kammarmusik- och vokalverk, en betydande akademisk karriär (bland annat professuren i musikvetenskap vid Åbo universitet), ett på inhemsk samtidsmusikhistoria koncentrerat skriftställande samt talrika förtroendeuppdrag gör Heiniö till en av de tongivande gestalterna i det senaste halvseklets finländska musikliv.

Tonsättaren Heiniö har emellertid inte alltid fått den uppmärksamhet han hade varit värd, vilket är ägnat att förvåna med tanke på att hans sensuellt färgsprakande, rytmiskt levande och stilistiskt mångfasetterade musik är utpräglat kommunikativ till sin natur. Så i högsta grad även det ogenerat frifräsiga orkesterstycket On the Rocks, vars titel inte utesluter någon av de betydelseallusioner det inbjuder till.

Erkki Salmenhaara var en udda fågel i det inhemska musiklivet. Som tonsättare en de extrema motpolernas profil, i olika tider omstridd av olika skäl och i dag skandalöst åsidosatt, medan hans akademiska gärning – biträdande professor i musikvetenskap med biografier över bland andra Sibelius och Leevi Madetoja på sitt samvete – är allmänt hyllad och respekterad.

Salmenhaara, elev till Joonas Kokkonen och György Ligeti, inledde tonsättarbanan som rabulistisk avantgardist men gjorde efter en spännande, i det närmaste postmodernistisk brytningsperiod under mitten av 1960-talet en helomvändning till en tonal estetik, som närmast kunde benämnas ”nyenkel”.

Salmenhaaras stilistiska utveckling beskrev i mångt och mycket samma kurva som Arvo Pärts vid ungefär samma tid, men medan Pärts kappvändning var ett lyckokast var det i Salmenhaaras fall närmast liktydigt med ett musikaliskt självmord. Tonal och lättlyssnad musik sågs under 70- och 80-talen inte med blida ögon av det modernistiskt orienterade konstmusiketablissemanget och Salmenhaaras kompositionstakt avtog i takt med utfrysningen.

Och synd var väl det. I sina bästa stunder skapade Salmenhaara musik av stor skönhet och omedelbar emotionell fägring. Så till exempel i det finstämt elegiska Adagiettot, där förvisso alla adagiettons moder – det ur Mahlers femte symfoni – spökar i kulisserna, samtidigt som Salmenhaaras ton är omisskänneligt finsk. Måhända kommer hans tid, liksom fallet var med Mahler, ännu.

En materialmässigt minutiöst organiserad utvecklingsprocess från kaos till ordning. Eller som en kommentator så träffande formulerade det: en dinosaurie som lär sig hoppa jämfota. Bägge tolkningsalternativen är fullt möjliga när det gäller Jukka Tiensuus tio minuter långa orkesterstycke Mxpzkl, rentav till den grad att de beredvilligt understöder varandra.

Verkets dramaturgiska grundidé formuleras medelst skarpa kontraster mellan aggressivt hamrande, massiva och till synes slumpmässigt sammanfogade klangblock samt stillsamma, andlöst vibrerande och stundvis av en trevande melodik präglade partier. Inledningsvis åtskilda genom generalpauser, men efterhand i allt högre grad integrerade för att slutligen utmynna i den ultimata ordningen; tystnad.

Tiensuu är något av en särling i det inhemska musiklivet. En edsvuren men, paradoxalt nog, lättillgänglig modernist, som i sin emotionella omedelbarhet aldrig lämnar sin lyssnare kall. Ingen finländsk musik hade klingat så här innan Mxpzkl och de eruptiva klangmassor Magnus Lindberg skulle släppa lös i sitt åtta år senare färdigställda verk Kraft förebådades i mångt och mycket i Mxpzkl.

Tiensuu har alltid gått sin egen väg. Så även beträffande de enigmatiskt mångtydiga verktitlarna samt i sin uttryckliga vägran att kommentera de enskilda verken. Den biten överlämnar han med förtjusning till lyssnarens fantasi och vad den sci-fi-färgade titeln anbelangar är er gissning med andra ord lika relevant som min.

1. Pan och herdarna
2. Humlor (Osvald Sirén)
3. Pan soittaa (Einari Vuorela)
4. Lärkan leker (Ernst V. Knape)

Heidi Sundblad-Halme hör till de finländska musiker vars karriär under hennes egen livstid påverkades negativt av den skepsis och underskattning som riktades mot kvinnliga tonsättare och dirigenter. Trots det komponerade hon en omfattande produktion, i vilken ingår bl.a. baletten Det förtrollade bältet (1939), flera orkesterverk, solosånger och barnmusik. År 1938 grundade hon Helsingfors damorkester bestående av kvinnliga musiker, och hon dirigerade orkestern nästan till sin död.

Sundblad-Halmes Pan Suite för sopran och orkester färdigställdes ursprungligen år 1948 men den slutliga versionen är från år 1951. Med sin poetiska transparens skapar verket en verkligt unik klangvärld i sin tids finländska musik. För sopransolisten erbjuder verket ett rikt och uttrycksfullt men samtidigt krävande uppdrag.

Pan-sviten består av fyra sånger, av vilka endast den tredje sången Pan soittaa (Pan spelar) anknyter direkt till det antika Grekland skogs- och herdegud Pan. De övriga sångerna har friare anknytningar till temat. Guden Pans instrument var flöjten, och instrumentet har vid sidan av sopranen omfattande solistiska avsnitt i verket. Sångcykeln domineras av ett lyriskt känsligt och poetisk uttryck med tydliga impressionistiska färger. I den inledande sången består sopranens parti nästan uteslutande av vokaliser och innehåller endast stundvis ord. Även senare har verket vokaliser, bl.a. i den avslutande sångens valfria kadens (cadenza ad libitum), beskrivande två lärkors sång.

1. Pan och herdarna

O-ho, o-hej…
Och herdeklockor ringer:
aaa…
O-hi, o-hej…

1. Pan ja paimenet

U-huu, u-hei…
Ja paimenkellot soivat:
aaa…
U-hii, u-hei…

2. Humlor
Osvald Sirén

Bakom buskens blomgardin
surra broms och humla: aaa…
Dövade av söt jasmin,
domnande de mumla: aaa…
Surret blir en slummersång,
sänker oss i drömmar.
Blomsterdoft i rika fång
ifrån ängen strömmar.
Helgdags stillhet, helgdags frid,
solskens doft, som söver: aaa…
Nu ä’ mogen bärgningstid,
doft av hö och klöver.
Bakom buskens blomgardin,
surra broms och humla.

2. Kimalaiset

Pensaan kukkaisverhon takana
surisee paarma ja kimalainen: aaa…
Makean jasmiinin huumaamina
turruttavasti ne mumisevat: aaa…
Surina muuttuu unilauluksi,
joka vaivuttaa meidät unelmiin.
Kukkaistuoksua uhkeina tuprahduksina
virtaa niityltä päin.
Pyhäpäivän hiljaisuus, pyhäpäivän rauha,
auringonpaisteen tuoksu, joka unettaa: aaa…
Nyt on aika kypsä sadonkorjuulle,
heinän ja apilan tuoksulle.
Pensaan kukkaisverhon takana
surisee paarma ja kimalainen.

3. Pan soittaa
Einari Vuorela

Nyt ompi kesä jälleen,
nyt päivä paistaa, ei pilviä näy,
ja metsänneidot uneksii,
ja tuuli männyissä käy.

Niin raikkaan kasteen
kukkiin jo aamu toi.
Ei enää luonto nuku,
jo Panin soitto soi.

Ja kaiku vastaa;
Ja metsänneito kuuntelee: aaa…

Metsänneidot käyvät keskikesän tanssiin,
niin keveästi jalka lyö,
on jokainen askel ihmettä täynnä
niin kummasti tenhoaa yö.

Nyt ompi kesä jälleen,
nyt päivä paistaa, ei pilviä näy,
ja metsänneidot tanssii,
ja tuuli männyissä käy.

Ah, on pian päivä
kun yötä ei ollutkaan ois.
Nyt tanssi ja soitto jo taukos,
huilun äänikin häipyy pois.

3. Pan spelar

Nu ä’ de’ åter sommar,
och solen lyser och himlen ä’ blå,
och skogsnymfer drömma
och vinden i furorna gå.

Den svala daggen
glitter i morgonens ljus.
Och hela naturen vaknar
och lyssnar till skogsgudens lek.

Och ekot hör svara;
Och skogsnymfen lyssnar: aaa…

Skogsnymfer tråda midsommardansen
och ljust är kring stenar och snår,
Varje steg är av under fyllda
av hemliga solstråler förgyllda.

Nu ä’ de’ åter sommar,
och solen lyser och himlen ä’ blå,
och skogsnymfer dansar
och vinden i furorna gå.

Och lider mot morgon
och vinden i skogen ej rörs.
Och dansen och spelet är slut,
och flöjtens sista toner hörs.

4. Lärkan leker
Ernst V. Knape

Det kvittrar och sjunger och leker i sky,
över fält, över skog, över stad, över by,
över hela vaknande jorden.
De’ ä’ lärkan som slår,
Och sången som går: aaa…

Jag är solfylld och vill lysa
som kalvlekan i bäcken.
Jag är solglad och vill spela
långt vackrare än näcken.
Jag är solvild och vill springa
som getterna i bergen.
Och jag vill att du ska älska mig
så det ekar sol från bergen.

Ty det kvittrar och sjunger och leker i sky,
över fält, över skog, över stad, över by,
över hela den vaknande jorden.
Ty de’ ä’ vår i Norden; aaa…

4. Leivo leikkii

Ilma on täynnä viserrystä, laulua ja leikkiä
yli peltojen, metsien, kaupunkien, kylien –
yli koko heräävän maan.
Leivonen [kiuru] livertää: aaa…
ja laulu kuuluu: aaa…

Olen aurinkoa täynnä, tahdon säteillä
kuin rentukka purossa.
Olen aurinkoisen onnellinen, tahdon soittaa
kauniimmiin kuin itse Näkki.
Olen aurigosta villinä, tahdon juoksennella
kuin vuohet vuorilla.
Ja tahdon, että rakastat minua niin,
että auringon kaiku vastaa kallioseinämästä.

Sillä ilma on täynnä viserrystä, laulua ja leikkiä
yli peltojen, metsien, kaupunkien, kylien –
yli koko heräävän maan.
Sillä Pohjolassa on kevät; aaa…

suomennos (1, 2, 4): Tuuli Lindeberg
ruotsinnos (3): Toini Lönnqvist

Melodramen, i bemärkelsen recitation till musikackompanjemang, var en populär genre under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet och flera av tidens centrala tonsättare såsom Richard Strauss, Edward Elgar och Edvard Grieg skrev melodramer.
Så även Jean Sibelius, som bidrog med hela sju verk i genren. Fem av dem tidiga kompositioner – däribland Svartsjukans nätter (Runeberg) och Skogsrået (Rydberg) – medan Grevinnans konterfej (Lenngren/Topelius) tillkom under 1900-talets första decennium och Ett ensamt skidspår under den sista fruktbara skaparperioden.

Bertel Gripenberg (1878–1947) är ett av otaliga exempel på hur en konstnär med motbjudande idéer och politiska ståndpunkter – högerextrem ultranationalistist och aktiv inom Lapporörelsen – kan uppvisa diametralt väsensskilda kvaliteter inom sin konst. Den naturlyriskt förankrade dikten Ett ensamt skidspår (1911) låter på ett berörande sätt skidspåret agera metafor för den mänskliga tankens flyktighet och, i förlängningen, människolivets förgänglighet.

Sibelius musik, ursprungligen skriven för piano och 1948 arrangerad för stråkar och harpa, är i sin tur ett praktexempel på hur det är möjligt att med enkla medel och i det minimala formatet teckna ett psykologiskt djuplodande porträtt. Stämningen är förtätad, milt elegisk och sensibel, och man kan för sin inre blick skymta den trängtande människosjälen mot fonden av en blekblå skymning över ett kargt vinterlandskap.

Bertel Gripenberg (1878–1947):

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort –
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinger
i skogarnas ensamhet,
ett mänskoliv som förrinner
på vägar som ingen vet –
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar –
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant,
där vindsliten fura lutar
sig ut över klippans kant –
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

Suomennos: Kyllikki Solanterä (1908–1965)

Latu yksinäisenä johti
taa metsäin kaukaisten,
se yksinäisenä hohti
kuin kanssaan kutsuen
yli suon, jota tuiskut riipii
ja vaarojen mahtavain;
noin omat mietteeni hiipii
yhä kauemmas sielustain.

Latu halki jänkien, soiden
taa metsien häviää
tiet ihmiskohtaloiden
mi niiden lie määränpää!
Ei saanut oo vastausta
mun henkeni maltiton:
vain kangastusta
mun polkun’ on.

Latu kuilun partaalle asti
vien korkean jyrkänteen,
min huipulta rohkeasti
puu katsovi syvyyteen.
Miten jäätävän hohdon heittää,
tähdet jo ylle maan,
miten pehmeinä hiutehet peittää
ladun kuolinvaipallaan.

De inhemska pionjärerna inom den abstrakta bildkonsten var alla svenskspråkiga och utan att dra desto mer långtgående slutsatser härav är det ändå intressant att notera att även den efterkrigstida musikaliska modernismen lanserades hos oss av en finlandssvensk, Erik Bergman.

Bergman komponerade 1952 det första dodekafoniska verket i vårt land, pianostycket Espressivo, fem år senare det första dodekafoniska orkesterverket (Tre aspetti d’una serie dodecafonia) och 1960 det första helt igenom seriella orkesterverket i vårt land, Simbolo.
Under 1960-talet genomgick Bergmans tonspråk en avgörande metamorfos för att på 70-talet utmynna i hans mogna stil; en för finländska förhållanden unik klangfärgsmodernism, där den aleatoriska aspekten (ett kontrollerat improvisatoriskt element) förlänades ett betydande utrymme. Nu komponerade Bergman några av sina bästa verk som Colori ed improvvisazioni, Noa och Bardo Thödol – i det sistnämnda kommer hans fascination för exotiska instrument och kulturer tydligt i dagen – samt ikoniska körstycken som Lapponia och Voices in the night.

Det elva minuter långa orkesterstycket Circulus är tillkommet i en intressant brytningsperiod mellan en mer rigorös modernism och det ovannämnda friare uttrycket. Melodin lyser så gott som helt med sin frånvaro, medan fokus i första hand läggs på de klangliga och rytmiska parametrarna. Slagverket nyttjas innovativt och Bergman uppnår avsevärda expressiva effekter medelst förhållandevis minimala gester.

”En röst präglad av estetisk öppenhet, utsökt smak, extraordinärt hantverkskunnande och en sällsynt syntes av de rationella och emotionella elementen.” Så sammafattade jag för ett antal år sedan min syn på Matthew Whittalls tonspråk och det finns ingen orsak att revidera hållningen.

Whittall, Kanadas gåva till det finländska musiklivet, har verkat i vårt land i snart ett kvartssekel och berikat vår musikkultur med en såväl inom den inhemska kontexten som i ett vidare perspektiv unik, lättillgänglig men aldrig banal, tonsättarröst.
Whittall är en mångsidigt bildad komponist, som gärna söker inspiration från övriga konstformer, men även från naturen. Han navigerar framgångsrikt mellan olika ismer och öser beredvilligt ur en mängd estetiska, såväl idémässiga som kompositionstekniska, källor. Så även i tondikten Solen, som han beskriver som tolvtonsatonalitet med en nordamerikanskt minimalistisk färgning.

Solen är inspirerad av en flygresa mellan kontinenterna med två solar i olika väderstreck och även om mer konkret deskriptiva musikaliska gester lyser med sin frånvaro kan lyssnaren givetvis föreställa sig de skiftande vyerna och känslorna under resans gång. Den mest påtagligt iöronfallande kvaliteten i Whittalls musik är ändå den briljanta orkestreringen – jag har liknat den vid ”Ravel möter Richard Strauss” – som i Solen nyttjas på ett lika spektakulärt som ändamålsenligt sätt. Och solen, den framträder givetvis mot en fond av skimrande C-dur.

Cecilia Damström är en boren programmusiktonsättare och få verk i hennes opusförteckning, som med stormsteg närmar sig 100 – nog så sällsynt för en 37-åring – är renons på utommusikaliska narrativ eller utommusikalisk inspiration av något slag.

Om programmusikpionjärer som Liszt och Richard Strauss i första hand öste ur litterära och historiska källor är det hos Damström i högsta grad dagsaktuell problematik som färgar av sig på stoffet. Hon är med andra ord en samhällstillvänd och ställningstagande tonsättare, som inte väjer ens för de svåraste och tyngsta ämnena, vilket självfallet inte behöver betyda att musiken är svår eller tung.

Vilket skulle bevisas av orkesterstycket Tundo! (latin för ”knacka”), tillägnat världens flyktingar, som med sin inledande rytmiska kanonad träffar den intet ont anande lyssnarens medvetande som en projektil. De aggressivt bankande avsnitten interfolieras med mer hudlösa, sårbart vibrerande partier, temporärt av avsevärd skönhet, och var och en som så önskar kan under styckets gång skapa sig en egen bild av skeendena och deras budskap.
För tonsättaren Damström är den mellanmänskliga kommunikationen alltid A och O: ”Jag är ingen politiker, jag är varken rik eller inflytelserik, men genom min musik försöker jag åtminstone göra min del för att göra världen till en lite bättre plats att leva i. Genom att beröra människors hjärtan och berätta historierna för dem som inte har någon röst i samhället – flyktingarna.”