Berusande harmoni

I unga år komponerade Antonín Dvořák (1841–1904) en cellokonsert men han slutförde inte orkestreringen. Även i övrigt var han inte särskilt förtjust i cellon som soloinstrument, eftersom han ansåg den vara för nasal i det höga registret och för mumlande i det låga. Hans åsikter mjuknade när han år 1894 i New York hörde Victor Herberts andra cellokonsert, som bevisade att hans fördomar var felaktiga.

Dvořák komponerade cellokonserten medan han bodde i USA, strax efter symfonin Från nya världen. I alla verk som han komponerade under den tiden finns amerikanska inslag – förutom i cellokonserten. Där symfonin Från nya världen samt stråkkvartetten och stråkkvintetten målar upp vidsträckta prärier med melodier med amerikanska influenser dyker cellokonserten djupt ner i kompositörens inre världar; hemlängtan och minnen av förlorad kärlek. Under arbetets gång fick Dvořák beskedet att hans ungdomskärlek, Josefina Kounicová, var allvarligt sjuk. Detta färgar hela verkets drama.

Den första satsen inleds med gripande, melankoliska teman som cellon och orkestern bär genom sorg och hopp. Den andra satsen skildrar avvisad kärlek, som klingar med ett citat från Dvořáks sång ”Lämna mig ensam”. Verket var redan färdigt när beskedet om Kounicovás död nådde Dvořák. Han skrev om slutet på finalen: den heroiska, jublande kulmen ersattes av ett vemodigt farväl, där cellon tonar bort och orkestern stiger mot den slutliga förklaringen.

Maurice Ravel (1875–1937) beskrivs ofta som impressionist men till sitt tänkande stod han närmare nyklassicismen. Till skillnad från Prokofjev eller Stravinsky, som hänvisade till historien på ett ibland hånfullt sätt, förhöll sig Ravel respektfullt till det förflutna. Han såg den som en outtömlig inspirationskälla, ur vilken han skapade ett nostalgiskt men modernt tonspråk.

Ma mère l’Oye (Gåsmors sagor) bygger på franska sagor och färdigställdes år 1910 som en svit för fyrhändigt piano, och Ravel orkestrerade den ett år senare. Harmonierna, instrumenten och melodierna med små gester målar upp en sagovärld som badar i pastelltoner, där det goda besegrar det onda och kärleken besegrar hatet.

Den första satsen går i eolisk kyrkotonart och skildrar Törnrosas eviga sömn. I den andra satsen presenterar oboen Tummeliten, som har gått vilse i skogen eftersom fåglarna har ätit upp de smulor hon strött ut längs sin väg. Den tredje satsen utspelar sig i det mystiska Kina, vars glans Ravel framhäver med en pentatonisk skala: i berättelsen har en ond häxa förvandlat prinsessan till en ful kvinna och prinsen till en orm. I pagodernas land bryts förtrollningen och de unga får varandra. Den fjärde satsens oskyldigt skridande vals presenterar Skönheten med klarinetten. Hon möter det blyga och osäkra Odjuret (kontrafagotten), vars skrämmande yttre ger vika för det goda hjärtat med ett harpglissando. Den hymnliknande klangen i den sista satsen skildrar friden och skönheten i den förtrollade trädgården. Drömprinsen väcker Törnrosa med en kyss. Kärlekens fest kan börja.

Även om dansmusiken spelar en väsentlig roll i Ravels verkförteckning inspirerades han inte av rörelsespråket utan av danselement som hänvisar till det förflutna. Kanske är det just därför som alla hans dansverk, inklusive baletterna, lever vidare som ren konsertmusik. La Valse (1919–1920) kom till på beställning av Ryska baletten i Paris under namnet Vienne: ”Genom dimman ser man dansande par”, skisserade Ravel. ”Dimman skingras, en enorm balsal framträder, ljuskronorna tänds och man ser det kejserliga hovet kring år 1855.” Balettdirektören Sergej Djagilev sade nej till verket med orden: ”Det är ett mästerverk, men det är ingen balett. Det är ett porträtt av balett.”

Utan en förklarande koreografi öppnade La Valse portarna för en ström av tolkningar. Det är svårt att bortse från första världskrigets inverkan på sin tids musik. Gällande La Valse blir det omöjligt; kriget hade nyligen slitit sönder det Europa vars gränser hade dragits upp i valstakt vid Wienkongressen 1814–1815. La Valses melodier har därför tolkats som aningslös nostalgi, ett nachspiel efter en lång utdragen fest. Valserna som envist håller fast vid trasorna av det förflutna sugs in i en accelererande virvel som oemotståndligt dras allt djupare in i sig själv mot det oundvikliga kaoset, den slutgiltiga undergången. Ravel förnekade bestämt alla symboler som förknippades med La Valse, men det var för sent: föreställningen om en svunnen världs undergång hade för alltid fastnat i lyssnarnas själsliga landskap.