De tidlösa

”Enligt mig är det mycket viktigt att musikern talar sitt eget modersmål i sin musik. För mig är det viktigt att representera mitt lilla, olycksaliga land som har lidit mycket men ändå bevarat sitt mod. I min musik talar jag lettiska. Vår historia är full av sorg och lidande liksom så många andra länder i östra Europa. I konsten har vår tragiska historia ändå gett enorma impulser till kreativitet och uttryck av våra känslor.”

Sättet som Pēteris Vasks, en av de internationellt mest kända baltiska tonsättarna, i sina ord kopplar samman historien, lidandet och konsten är karaktäristiskt. Han står långt ifrån bilden av en konstnär, instängd i sin kammare arbetande med konsten endast för dess egen skull. I hans musik har åhörarna tilltalats speciellt av dess starka känsloladdning. I sina verk rör sig Vasks över en bred skala av stilar och speciellt i hans senare produktion kan han inkludera även mer traditionella, rentav helt tonala inslag. Han är en typisk företrädare för vår postmoderna tid genom sitt sätt att förena olika stilistiska influenser.

Samlingen Summer Dances (Vasaras dejas; 2017) med små violinduetter efterliknar stämningarna i den lettiska folkmusiken och är ett bra exempel på Vasks ”lettiskspråkiga” musik. Av de nu framförda satserna går II och III i moll och är sorgmodiga men olika till karaktären, II är dansant och III mer meditativ. VI är ett av samlingens få ljusare stycken och går ibland i jämn takt för att sedan elegant gunga i 6/8-takt. VII avslutar samlingen i mollbetonade stämningar.

Kompositören Michael Oesterle föddes i Tyskland men flyttade år 1992 till Kanada. Han studerade komposition först vid universitetet i British Columbia och utexaminerades senare till tonsättare från Princeton-universitetet i USA. Förutom orkester- och kammarmusikverk för konsertsalar har han även skrivit musik för teater- och filmproduktioner, animationsfilmer och dansverk. Han har även haft ett nära samarbete med flera kammarmusikensembler.

Duetten Ayre (2019) för violin och vibrafon har inspirerats av en engelsk samling lutstycken från 1500-talet. Oesterle köpte samlingen i tonåren i hopp om att dess melodier skulle hjälpa honom att skapa slående intron till teman inom progressiv rock. Nu många år senare har samma melodier utgjort utgångspunkten för duetten för den ovanliga instrumentkombinationen violin och vibrafon. Med hjälp av vibrafonen skapar Oesterle en magiskt strålande klangvärld kring violinens magiskt dansanta figurer och melodimotiv som härstammar långt tillbaka i tiden.

”Jag strävar till en enkel och tydlig melodisk stil, som gärna får ha en koppling till folkmelodier och som har en tydlig rytmisk profil. Jag vill att harmonin skall vara tydlig. Ju äldre man blir, desto klarare inser man betydelsen av melodin.”

Så har karaktäriserade Erland von Koch sina musikaliska ideal. Han fick sitt genombrott på 1930-talet, och influenserna från folkmusiken blev allt starkare i hans musik speciellt efter att han i mitten av 1940-talet hade tillbringat två år i mellersta Sverige i Dalarna och bekantat sig med områdets rika folkliga traditioner. Han tillämpade ändå folkmusiken mer på Bartóks moderna vis än i nationalromantikernas stil. Han komponerade en omfattande och mångsidig produktion i vilken ingår bl.a. sex symfonier, tolv konserter, kammarmusik som sex stråkkvartetter, soloverk med titeln Monolog för olika instrument, baletter, en barnopera om Pelle Svanslös, filmmusik och vokalmusik.

Von Kochs stråkkvartett nr 5 ”In moto” färdigställdes ursprungligen år 1961 men kompositören reviderade verket år 1991. Det rör sig om en tät helhet i fyra satser, där redan den livligt rytmiska första satsen ger prov på von Kochs Bartók-aktiga grova folkmusikstil. Därefter följer en mörkt färgad, allvarlig och stundvis rentav höljt lidande långsam sats, ett lätt och ställvis till och med vacklande scherzo i jämn taktart samt en rytmiskt livlig och målmedveten final, som balanseras av ett lugnare mellanavsnitt.

År 1882 var adertonåringen Richard Strauss – operornas, de symfoniska dikternas och solosångernas senromantiska blivande mästare – redan en kunnig och långt hunnen musikalisk storbegåvning. Bakom sig hade en betydande tidig produktion, som han påbörjat redan som sexåring och i vilken ingick över hundra verk, däribland sånger, piano- och kammarmusik samt stora orkesterverk.

Ett av kammarmusikverken från den här perioden är Variationer över den bayerska folksången ”Das Dirndl is harb auf mi”, skriven för stråktrio år 1882. Titelns Dirndl syftar på de tyskspråkiga alpregionernas traditionella kvinnodräkt, som består av en skjorta med tätt sittande väst, en kjol och ett förkläde. Titeln på Strauss variationsstycke kan i princip översättas till ”Dirndl är hård mot mig”, vilket i praktiken betyder att ”flickan är arg på mig”.

Som född i Bayern kan Strauss variera den i början presenterade melodin på ett uttrycksfullt och mångfacetterat vis. Om man gestaltar verket som en klingande bild av förhållandet mellan tonsättarens alter ego och en fiktiv flicka blir det klart att relationen genomgått mycket varierande men till sist positiva stämningar.

Forskare och folkmusikexperter har förgäves försökt hitta folkmelodin som Strauss använt, men någon sådan har man inte kunnat finna. Det verkar vara så att melodin i själva verket av skriven av Strauss själv, och att han för skojs skull ha kallat den för en folkmelodi.

Även om Vivaldi främst är känd som kompositör av nästan 500 konserter skrev han även en stor mängd sonater för olika besättningar, sammanlagt över 90 stycken. Av dem är 60, dvs. den klart största delen, skrivna för ett instrument och ackompanjerande basso continuo. Basso continuo består av en baslinje med kompletterande harmonier, och den spelades delvis improviserad av en eller oftast flera musiker. Andra sonatgrupper var triosonaterna, dvs. sonater för två melodiinstrument och basso continuo, samt som raritet tre kvartettsonater.

Vivaldis triosonat ”La Follia” utkom som avslutande nummer i hans första samling op. 1 som publicerades år 1705. Verket är ursprungligen skrivet för två violiner och basso continuo, men här hör vi det i en version för stråkkvartett och slagverk.

Verkets undertitel ”La Follia” syftar på det kända la folia-temat som skrevs ner första gången redan år 1577 och som därefter har använts som utgångspunkt för hela verk eller deras satser av många barockmästare, däribland Jean-Baptiste Lully, Domenico Scarlatti, Henry Purcell, J. S. Bach och Händel. Inspirationen för Vivaldi har troligen varit Arcangelo Corellis kända La Follia-variationer från hans opus 5 som utkom år 1700. Vivaldis triosonat La Follia har en sats och är en rikt utvecklad helhet utgående från ackordföljden.