Fest!

Amerikanen Leonard Bernstein var med sin energi och gränslösa mångsidighet en exceptionell figur i 1900-talets musik. Trotsande all måttfullhet delade han sin tid mellan dirigering, komponering, pianospel, undervisning, musikkomponerande och tv-framträdanden. Samma outtömliga frikostighet präglade även hans arbete som kompositör och han lät sig inte begränsas vare sig gällande stil eller genre.

Det mest kända av Bernsteins många verk för scen är musikalen West Side Story (1957), men han komponerade även flera baletter, operor samt scenisk musik och filmmusik. Till de mest populära av dessa hör operetten Candide (1956), baserad på Voltaires roman från 1758. Som huvudperson i sin satiriska roman skapade Voltaire den naiva ynglingen Candide, med vars hjälp han ironiserade över den tyska filosofen Gottfried Leibnizs idé om att mänskligheten skulle leva i ”den bästa av alla möjliga världar”.

Bernstein modifierade Candide flera gånger under sin karriär, och även uvertyren som blev ett populärt självständigt orkesterverk genomgick förändringar. Den färgsprakande och livfulla uvertyren börjar med en frisk fanfar och Bernstein citerar sångnumren ur operettens första akt. I musikens vändningar kan man ana att fart och farliga situationer är att vänta, men den vackra melodin i Candides och Cunegondes duett ”Oh, Happy We” ger för ett ögonblick även utrymme för mer romantiska känslor.

I Maestoso
II Mosso
III Adagio
IV Allegro

Marc Neikrug föddes i New York i en musikersläkt. Bägge hans föräldrar var cellister, och på sin mors sida är han musiker i fjärde generationen. Förutom att han är kompositör är han även en utmärkt pianist som i mer än 30 års tid har uppträtt som duo tillsammans med violinistlegenden Pinchas Zukerman. På grund av sin aktiva karriär som musiker har Neikrugs kompositionsproduktion utökats i rätt måttlig takt, men den innehåller trots det bland annat operan Los Alamos och annan scenisk musik, fyra symfonier, flera konserter samt kammarmusik. Till stilen sträcker sig Neikrugs musik från traditionell tonalitet till modernare uttryck.

Neikrugs fjärde symfoni (2021), som nu framförs för första gången i Finland, är en beställning av NDR Elbphilharmonie Orchester och den uruppfördes i Hamburg i maj 2022. I enlighet med den symfoniska traditionen är verket uppbyggt i en fyrdelad helhet, med tonvikt på de större och långsammare första och tredje satserna.

Verket domineras av ett seriöst och symfoniskt uttryck. I den inledande satsen nyanseras musiken av inre spänningar även när den rör sig i lugnare stämningar. Den andra satsen är ett mer rörligt scherzo, där rörelsen i de yttre avsnitten balanseras av en lugnare trio i mitten. Den långsamma tredje satsen är huvudsakligen mörkt färgad och på sina ställen blir den även mer känslostark. I verkets sista sats är stämningen trots allvaret mer positiv, och satsen får ett mer frigjort och ljust uttryck mot det mer balanserade slutet.

Den symfoniska dikten som beskriver ett ämne utanför musiken var som orkestermusikgenre en skapelse av den romantiska epoken. Den uppfattades som en ny och progressiv verkgenre, i vilken den musikaliska logiken kunde ersättas av en narrativ logik. På så sätt gav den kompositörerna större frihet att tillämpa olika uttrycksmedel och en djärvare känslomässig skala.

Den nya genren tilltalade inte alla kompositörer, och Brahms till exempel var inte alls intresserad. Även Antonín Dvořák distanserade sig från den under en lång tid, men till slut gav också han efter för genrens frestelser i de fem symfoniska dikterna från åren 1896–97 (op. 107–111). De första fyra av dem byggde på Kytice (1853; Blombukett), en samling balladdikter sammanställd av den tjeckiska folkloristen Karel Jaromír Erben (1811–1870).

I Dvořáks symfoniska dikt Middagshäxan får Erbens berättelse en starkt skildrande tolkning. I det första avsnittet skrämmer en moder sin odisciplinerade son med häxan, och verket inleds som ett ofarligt käbbel mellan mor och son. Stämningen blir ändå plötsligt spöklikt mystisk när häxan dyker upp och kräver att få sonen, men modern håller honom hårt i sina armar. Stämningen blir ännu mer intensiv när häxan börjar dansa. Middagsklockorna tvingar häxan att gå sin väg och stämningen verkar lätta. Det avslutande avsnittet inleds i lyriska stämningar när fadern anländer men övergår i ett smärtsamt slut då fadern i den medvetslösa moderns famn finner sin lilla son som har klämts till döds.

I Allegro agitato
II Andante sostenuto
III Allegro con fuoco

Antonín Dvořáks violinkonsert (1879) och särskilt hans cellokonsert (1895) hör till de oftast spelade verken i den romantiska konsertrepertoaren, men den tidigare pianokonserten (1876) har inte uppnått liknande popularitet. Verket kom till vid en tid då Dvořák ännu stod på tröskeln till berömmelsen. Den femte symfonin, hans första egentliga mästerliga symfoni, hade blivit klar året innan, och sitt slutliga genombrott fick han tack vare den första samlingen av slaviska danser (1878).

Att pianokonserten inte har blivit lika populär som de två andra konserterna förklaras kanske bäst av verkets pianosats. Dvořák var själv violinist och hemvan med stränginstrument, men som pianist var han inte mer än medelmåttig. Pianokonsertens solistiska parti faller sig inte lika naturligt som i konserter av pianistkompositörer som Schumann, Chopin, Brahms eller Rachmaninov. Verket klingar ändå inte dåligt och är fullt av den sorts medryckande och ymniga melodier som kännetecknar Dvořák.

Den sonatformade första satsen är till stämningarna mångfacetterad och romantiskt stormig, och den har både dramatiska och lyriska dimensioner. I den långsamma satsen lämnar den fridfulla atmosfären i början ställvis plats för kraftigare utbrott. Konsertens final är den sats som tydligast pekar mot framtidens mognare Dvořák. Satsen bygger på tre teman, varav i synnerhet det mittersta är distinkt med sina nationella inslag. Satsen avslutas på det segerrika sätt som är bekant från den klassisk-romantiska konsertlitteraturen.