Fransk romantik

Nocturne
Cortége

Hennes tidiga död har gett den franska kompositören Lili Boulanger en tragisk gloria. Trots det påverkar kraften i hennes drygt tjugo verk stora produktion mer än skuggan av hennes olevda liv och okomponerade verk. Hon var mer än bara en lysande talang: en redan färdig, långt hunnen konstnär i vars verk tidens musikaliska mångtydighet fick en rik tolkning.

Boulanger inspirerades av både sin lärare Gabriel Fauré och hans musikimpressionistiska förfader Claude Debussy, båda beundrare av hennes musik. Hennes verk består huvudsakligen av kammarmusik och vokalverk komponerade för olika ensembler, av vilka de mest kända är tre orkestrala psalmkompositioner.

Två stycken för violin och piano kom till som två separata stycken med tre års mellanrum, men de framförs ofta tillsammans eftersom de bildar ett balanserat och varandra kompletterande par. Till uttrycket representerar de en sofistikerad fransk senromantik med lätta impressionistiska nyanser. Nocturne komponerades under två dagar i september 1911 och är en vacker nattlig stämningsbild. Cortége är en lätt, livlig och ljust pulserande miniatyr. Boulanger komponerade den år 1914 i Rom i Franska akademins Villa Medici, där hon hade rätt att bo efter att hon med kantaten Faust et Hélène med Goethe-tema som första kvinna år 1913 vunnit Prix de Rome, ett pris som delats ut till franska kompositörer sedan 1803.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Allegro vivace
Andante
Scherzo: Presto
Allegro

”För mig är konst form. Uttryck och passion tilltalar framför allt amatören; konstnären förhåller sig annorlunda till saken. Musik är mer än en källa till vällust och intensiva känslor. Denna egenskap, om än dyrbar, utgör endast ett hörn i musikens vidsträckta rike. Den som inte blir fullt tillfredsställd av en väl konstruerad, enkel och av enbart ordning förskönad ackordföljd älskar egentligen inte musik.”

Så sammanfattade fransmannen Camille Saint-Saëns sin attityd som kompositör. Han levde mitt under romantikens storhetstid, men var i själ och hjärta en klassicist. Han experimenterade visserligen med de former som blomstrade under romantiken, som opera och symfoniska dikter, men hans centrala livsverk gjorde han som kompositör av symfonier och konserter, och hans många storskaliga kammarmusikverk är en fortsättning på samma klassicistiska tradition. Klassicismen hindrade dock inte hans musik från att även vara energisk och känslomässigt stark.

Saint-Saëns pianotrio nr 1 (1863) representerar väl hans ideal för ett balanserat uttryck. Det är en traditionell helhet med fyra satser, som inleds med ett lätt och livlig första sats, pulserande av varierande rytmer. I den långsamma satsen finns både den mystiska melankolin i öppningstemat som bygger på en folkmelodi från Auvergne och den mer fritt flödande melodiken i satsens två andra teman. Den tredje satsen, ett scherzo, är ställvis lättare och ställvis mer eftertrycklig till karaktären. Finalen börjar vilseledande lätt men växer sedan till en rik helhet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

I ”Une sainte en son auréole”
II ”Puisque l ’aube grandit”
III ”La lune blanche luit dans les bois”
IV ”J’altais par des chemins perfides”
V ”J’ai presque peur, en vérité”
VI ”Avant que tu ne t’en ailles”
VII ”Donc, ce sera par un clair jour d’eté”
VIII ”N’est-ce pas?”
IX ”L’hiver a cessé”

Som kompositör var Gabriel Fauré en måttfull man. Även om han var aktiv under senromantikens mest intensiva blomstringstid föredrog han i sin musik ett balanserat, nyanserat och sofistikerat uttryck, långt ifrån de ytterligheter som många av hans samtida kompositörer eftersträvade. Trots att han komponerade tre operor (bl.a. Penelope) och ett omfattande Requiem, bestod den största delen av hans produktion av kammarmusik och pianomusik samt sånger.

För många var Fauré kanske den franska vokalmusikens största mästare och La Bonne Chanson hans finaste verk. Verket färdigställdes först åren 1892–1894 i en version för sångröst och piano, därefter år 1898 för sång, piano och stråkkvintett. Verket är skrivet till dikter av Paul Verlaine (1844–1896) ur hans diktsamling med samma namn från år 1870. Fauré har dock ändrat ordningsföljden på de dikter han valde för att skapa en mer enhetlig helhet.

La Bonne Chanson består av nio sånger, med några gemensamma förenande motiv. Faurés utsökt rika uttryck framträder både i de ofta fritt flödande eleganta melodierna som följer ordens rytm och i de nyanserade och rikt kromatiska harmonierna. Vissa av sångerna (särskilt nr 6 och 7) har rytmiska omväxlingar som berikar uttrycket. Svitens stora narrativa linje är utvecklingen från de första sångernas osäkra kärleksdrömmar till de allt djupare kärlekskänslorna i sångerna i slutet.

Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

runoilija: Paul Verlaine

I Une Sainte en son auréole,
Une Châtelaine en sa tour,
Tout ce que contient la parole Humaine de grace et d’amour;

La note d’or que fait entendre
Le cor dans les lointains des bois
Mariée à la fierté tendre
Des nobles Dames d’autrefois;

Avec cela le charme insigne
D’un frais sourire triomphant
Éclos dans les candeurs de cygne
Et des rougeurs de femme-enfant;

Des aspects nacrés, blancs et roses,
Un doux accord patricien:
Je vois, j’entends toutes ces choses
Dans son nom Carlovingien.

II Puisque l’aube grandit,
puisque voici l’aurore,
Puisque, après m’avoir fui longtemps, l’espoir veut bien
Revoler devers moi qui l’appelle et l’implore,
Puisque tout ce bonheur veut bien être le mien,

Je veux, guidé par vous, beaux yeux aux flammes douces,
Par toi conduit, ô main où tremblera ma main,
Marcher droit que ce soit par des sentiers de mousses
Ou que rocs et cailloux encombrent le chemin;

Et comme, pour bercer les lenteurs de la route,
Je chanterai des airs ingénus, je me dis

Qu’elle m’écoutera sans déplaisir sans doute;
Et vraiment je ne veux pas d’autre Paradis.

III La lune blanche luit dans les bois;
de chaque branche part une voix sous la ramée…

O bien aimée!

L’étang reflète,
profond miroir,
la silhouette du saule noir
où le vent pleure…

Rêvons, c’est l’heure!

Un vaste et tendre
apaisement semble descender du firmament
que l’astre irise…

C’est l’heure exquise.

IV J’allais par les chemins perfides,
Douloureusement incertain,
Vos chères mains furent mes guides;

Si pâle à l’horizon lointain
Luisait un faible espoir d’aurore;
Votre regard fut le matin.

Nul bruit, sinon son pas sonore,
N’encourageait le voyageur;
Votre voix me dit: ”Marche encore!”

Mon coeur craintif, mon sombre coeur
Pleurait, seul, sur la triste voie, L’amour, délicieux

vainqueur,
Nous a réunis dans la joie!

V J’ai presque peur, en vérité,
Tant je sens ma vie enlacée
A la radieuse pensée
Qui m’a pris l’âme l’autre été,

Tant votre image à jamais chère, Habite en ce coeur tout à vous,
Mon coeur uniquement jaloux De vous aimer et de vous plaire.

Et je tremble, pardonnez-moi, D’aussi franchement vous le dire,
A penser qu’un mot, un sourire De vous est désormais ma loi,

Et qu’il vous suffirait d’un geste, D’une parole ou d’un clin d’oeil, Pour mettre tout mon être en deuil De son illusion céleste!

Mais, plutôt, je ne veux vous voir, L’avenir dût-il m’être sombre Et fécond en peines sans nombre, Qu’à travers un immense espoir;

Plongé dans ce bonheur suprême,
De me dire encore et toujours,
En dépit des mornes retours
Que je vous aime, que je t’aime!

VI Avant que tu ne t’en ailles,
Pâle étoile du matin
”Mille cailles
Chantent dans le thym.”

Tourne devers le poète
Dont les yeux sont pleins d’amour, ”L’alouette
Monte au ciel avec le jour!”

Tourne ton regard que noie
L’aurore dans son azur;
”Quelle joie Parmi les champs de blé mûr.”

Et puis fais luire ma pensée
Là-bas, – bien loin, oh, bien loin! ”La rosée
Gaîment brille sur le foin!”

Dans le doux rêve où s’agite Ma vie mie endormie encore…
”Vite, vite, Car voici le soleil d’or.”

VII Donc, ce sera par un clair jour d’été
Le grand soleil, complice de ma joie,
Fera, parmi le satin et la soie,
Plus belle encor votre chère beauté;

Le ciel tout bleu, comme une haute tente,
Frissonnera somptueux, à longs plis
Sur nos deux fronts heureux qu’auront pâlis
L’émotion du bonheur et l’attente;

Et quand le soir viendra, l’air sera doux,
Qui se jouera, caressant, dans vos voiles,
Et les regards paisibles des étoiles
Bienveillamment souriront aux époux.

VIII N’est-ce pas?
nous irons, gais et lents, dans la voie
Modeste que nous montre en souriant l’Espoir,
Peu soucieux qu’on nous ignore ou qu’on nous voie.

Isolés dans l’amour ainsi qu’en un bois noir,
Nos deux coeurs exhalant leur tendresse paisible,
Seront deux rossignols qui chantent dans le soir.

Sans nous préoccuper de ce que nous destine
Le sort, nous marcherons pourtant du même pas,
Et la main dans la main, avec l’âme enfantine.

De ceux qui s’aiment sans mélange, n’est-ce pas?

IX L’hiver a cessé,
la lumière est tiède
Et danse, du sol au firmament clair,
Il faut que le coeur le plus triste cède
A l’immense joie eparsé dans l’air.

J’ai depuis un an le printemps dans l’âme,
Et le vert retour du doux floréal,
Ainsi qu’une flamme entoure une flamme,
Met de l’idéal sur mon idéal.

Le ciel bleu prolonge, exhausse et couronne
L’immuable azur où rit mon amour,
La saison est belle et ma part est bonne
Et tous mes espoirs ont enfin leur tour.

Que vienne l’été! Que viennent encore
L’automne et l’hiver! Et chaque saison
Me sera charmante, ô toi, que décore
Cette fantaisie et cette raison!

I

Ett helgon i sin gloria,

en slottsfru i sitt torn,

allt det som mänskligt tal innehåller om nåd och kärlek;

 

Den gyllene tonen man hör

från hornet fjärran i skogen,

förenas med

adelsfruarnas milda stolthet;

 

Med denna unika charm,

ett friskt, triumferande leende,

som spricker fram i svanens oskyldighet

och flick-kvinnans rosenröda kinder;

 

Nyanser av pärlemor, vitt och rosenrött,

en mild, aristokratisk harmoni:

jag ser och hör allt detta

i ditt karolingiska namn.

 

II

Eftersom morgonen gryr, eftersom dagen randas,

eftersom hoppet, efter att länge ha undvikit mig, går med på

att återvända när jag lockar och ber,

eftersom all denna lycka går med på att vara min,

 

Vill jag, ledd av dig, dina vackra ögon med sina milda lågor,

ledd av dig, i vars hand min darrande hand vilar,

gå rakt vidare, vare sig vägen är mossbeklädd eller full av stenar;

 

Och eftersom jag, för att göra den långsamma resan lättare,

sjunger oskyldiga sånger, tänker jag att han gärna lyssnar till mig;

och verkligen inte vill ha något annat paradis.

 

III

Den vita månen

lyser i skogen.

Från varje gren stiger en röst under lövkronorna…

 

O älskade!

 

Dammen reflekterar

som en djup spegel

siluetten av den svarta pilen

i vilken vinden gråter…

 

Nu är tid att drömma!

 

En stor och mild

frid verkar

stiga ner från himlen

på vilken månen lyser klar…

 

Det är en underbar stund.

 

IV

Jag gick längs bedrägliga stigar,

plågsamt osäker,

dina kära händer var min guide;

 

Långt borta vid horistonen

lyste det svaga hoppet av gryningen;

din blick var morgonen.

 

Inget ljud, utom ekot av hans steg,

gav mod åt vandraren;

din röst sade till mig: ”Fortsätt vandringen!”

 

Mitt ängsliga hjärta, mitt dystra hjärta,

grät ensamt på den sorgliga stigen.

Kärleken, den ljuva segraren,

förenade oss i glädje!

 

V

För att vara ärlig är jag nästan rädd,

så starkt känner jag att mitt liv är sammanflätat

med den strålande tanke som förra sommaren stal min själ,

 

Så evigt kär är din bild som bor här i mitt hjärta, som helt tillhör dig,

och mitt hjärtas enda oro är att älska dig och vara dig till lags;

 

Och jag darrar, förlåt mig för att jag är rättfram,

när jag tänker att ett ord, ett leende, av dig så styr mig,

 

Och att enbart en gest, ett ord eller ett ögonkast räcker,

för att min själ skall sörja sin himmelska illusion;

 

Men om jag inte längre skulle se dig skulle framtiden vara dyster

och fylld av gränslös plåga, med endast en enorm önskan:

 

Nersjunken i denna högsta lycka,

säger jag gång på gång till mig själv, oberoende av dessa dystra tankar,

att jag älskar er, att jag älskar dig!

 

VI

Innan du försvinner,

bleka morgonstjärna:

”Tusen vaktlar

sjunger redan i timjanen.”

 

Vänd dig till poeten,

vars ögon är fulla av kärlek:

”Lärkan stiger till skyn i morgonljuset!”

 

Vänd din blick som gryningen dränker i sitt blåa ljus:

”Vilken gläjde mitt i de mogna sädesfälten.”

 

Och låt sedan mina tankar lysa där borta – o, så fjärran!

”Daggen glimmar glatt i höet!”

 

I den ljuva drömmen, där mitt liv, min kärlek, ännu sover…

”Snart, snart, nu stiger den gyllene solen.”

 

VII

Så skall det ske en klar sommardag,

den stora solen, min glädjes bundsförvant,

skall i satinen och silket

göra er kära skönhet ännu vackrare;

 

Den blåa himlen, som ett stort tält,

darrar underbart med långa veck

över bägge våra lyckliga pannor,

som bleknar av lycka och förväntan;

 

Och när kvällen kommer är luften mild,

den leker och smeker din slöja,

och stjärnornas lugna blickar

ler välvilligt mot de älskande.

 

VIII

Eller hur?

Vi går glatt och lugnt

på den anspråkslösa stig som Hoppet leende visar oss,

oberoende av om någon lägger märke till oss.

 

Inslutna i kärlek som i en mörk skog,

andas våra två hjärtan en lugn mildhet,

liksom två näktergalar sjungande i kvällen.

 

Utan att bekymra oss om vilka öden som väntar oss

går vi ändå i samma takt,

hand i hand, med barnsliga själar.

 

Så är det med sådana som älskar varandra helt och fullt, eller hur?

 

IX

Vintern är slut,

ljuset är milt

och dansar från jorden mot den klara himlen.

Även det dystraste av hjärtan måste ge vika

för den gränslösa glädje som sprider sig i luften.

 

I ett år har våren funnit i min själ,

den gröna återvändande blomstringen,

liksom en flamma kring en flamma,

lägger den ideal till mitt ideal.

 

Den blåa himlen fortsätter, betonar och kronar

det oföränderliga himmelsblå där min kärlek skrattar,

årstiden är vacker och min andel god

och allt mitt hopp får till slut sin tur.

 

Låt sommaren komma! Låt även hösten och vintern komma!

Och varje årstid kommer att vara mig kär, o du,

som pryder denna fantasi och denna tanke!