Historiska stunder
John Storgårds, dirigent
Marko Ylönen, cello
Åbo filharmoniska orkester
George Antheil: McKonkey’s Ferry Overture (för första gången i Finland) (längd 7′)
Pēteris Vasks: Cellokonsert nr 1 (längd 33′)
Paus, längd 20′
Sergej Prokofjev: Symfoni nr 6 ess-moll op. 111 (längd 45′)
När världen är i uppror inför stora omvälvningar och historiska stunder reagerar kompositörer ofta på det med musik. Antheils konsertuvertyr från år 1948 beskriver George Washington när han korsar floden Delaware i december 1776, under USA:s frihetskrig. Vasks konsert kommenterar Lettlands frigörelse från Sovjetunionen i början av 1990-talet. Prokofjevs symfoni uruppfördes år 1947 och den reflekterar såren efter det andra världskriget och är tillägnad krigets offer. Det djuplodande programmet dirigeras av chefsdirigenten John Storgårds och cellisten Marko Ylönen bidrar med solistisk tolkning.
Föreställningstider
Åbo konserthus
20100 Turku
Suomi
Cirka 2 h 15 min, inkl. paus.
Priser
Kategoriat
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Den internationellt och nationellt ansedda toppdirigenten John Storgårds har flera regelbundna dirigentengagemang i Finland och utomlands. Av dem är det senaste engagemanget uppdraget som förste dirigent (Principal Conductor) och konstnärlig rådgivare för Junge Deutsche Philharmonie från och med våren 2026. Storgårds har även engagerats som konstnärlig ledare för National Arts Centre Orchestra i Ottawa i Kanada från och med höstsäsongen 2026.
Storgårds har varit Åbo filharmoniska orkesters chefsdirigent sedan höstsäsongen 2024. Storgårds utnämndes även till BBC Philharmonic Orchestras chefsdirigent år 2023. Storgårds har varit konstnärlig ledare för Lapplands kammarorkester sedan år 1996 och förste gästdirigent för National Arts Centre Orchestra i Ottawa sedan år 2015. Storgårds dirigerar regelbundet flera av världens ledande orkestrar som gästande dirigent.
Storgårds har en omfattande diskografi, som förutom central orkesterrepertoar med flera olika orkestrar även innehåller en stor mängd sällan framförda verk. Under sin karriär har John Storgårds uruppfört hundratals verk både som violinist och dirigent. Storgårds har fått ett flertal betydande erkännanden under sin karriär, till exempel statspriset för tonkonst år 2002 och Pro Finlandia-medaljen år 2012.
John Storgårds inledde sin musikerkarriär som violinist, och han var konsertmästare i flera orkestrar innan han utexaminerades som dirigent från Sibelius-Akademins dirigentklass. Karriären som violinist fortsätter ännu vid sidan av arbetet som dirigent, både med solistiska uppdrag och med kammarmusik tillsammans med flera konstnärer och ensembler av världsklass.
Cellisten Marko Ylönen har under sin karriär varit verksam i olika roller: som solist, solocellist i orkestrar, medlem i kvartetter, kammarmusiker, konstnärlig ledare samt lärare. Han har framgångsrikt deltagit i tävlingar i hemlandet och utomlands samt spelat in en stor mängd central och nyare cellolitteratur. Ylönens repertoar är mycket omfattande och i den ingår förutom verk av centrala tonsättare även en stor mängd verk av finländska kompositörer.
Ylönen har konserterat i stor utsträckning i Europa, USA, Kina, Japan, Australien och Nya Zeeland. Han uppträder regelbundet som solist med flera finländska orkestrar. Han har även uppträtt som solist med bland annat Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra och Nederländska kammarorkestern. Av de dirigenter han samarbetat med kan nämnas Hannu Lintu, Susanna Mälkki och Sakari Oramo.
År 1990 fick Ylönen andra pris i Åbo nordiska cellotävling samt senare ett pris i finalen i den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Våren 1996 segrade han i Concert Artists Guild-tävlingen i New York.
Åren 2003, 2008 och 2010–12 var Ylönen konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel och åren 2014–17 för festivalen LuostoClassic. Ylönen har varit professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin sedan år 2009. Ylönens lärare har varit Csaba Szilvay, Erkki Rautio, Heikki Rautasalo och Heinrich Schiff.
Verk
Amerikanen George Antheil levde under mellankrigstiden under den musikaliska modernismens höjdpunkt. Liksom många amerikanska konstnärer verksamma i olika konstarter flyttade han till Paris i början av 1920-talet, bodde stundvis i Berlin och bekantade sig med tidens nyskapande strömningar. Hans mest kända verk från den här perioden är den futuristiska Ballet Mécanique (1926), som domineras av frenetiska rytmer och bullriga ”industriella” klanger med sireneffekter och bultande kluster. Hitlers maktövertagande fick Antheil, som då befann sig i Berlin, att återvända till USA år 1933.
I sin senare produktion från tiden i Amerika återgick Antheil till en mer traditionell stil. I slutet av 1940-talet komponerade han flera orkesterverk av uvertyrtyp inspirerade av amerikanska teman, varav det mest kända är McKonkey’s Ferry (1948). Verket inspirerades av målningen ”Washington Crossing the Delaware” av tysk-amerikanen Emanuel Gottlieb Leutze (1851), som i enlighet med namnet föreställer general George Washington korsande den kraftigt strömmande Delawarefloden under det amerikanska frihetskriget på julen 1776.
Antheil har lyckats fånga något av målningens heroiska och livfulla atmosfär även i sitt verk. Den vilda avantgardismen i Ballet Mécanique ligger långt bakom och stilistiskt står verket nära Sjostakovitj. Musiken utstrålar en allvarlig men i grunden segerrik stämning, aftonen innan den väntande striden. Verket struktureras av den rytmiska målmedvetenheten som avbryter de några mer stillsamma avsnitten.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Cantus I
Toccata I
Monologhi
Toccata II
Cantus II
Pēteris Vasks, som fyller 80 år precis samma dag som denna konsert, är vårt tids mest kända lettiska kompositör. I sin musik har han gått från de moderna experimenten i sina tidiga verk till ett brett uttryck som också ger utrymme för traditionen och den lettiska folkmusiken. I hans produktion ingår bland annat tre symfonier, flera konserter, kammarmusik och vokalverk.
Vasks har sagt att hans favoritinstrument är cellon, vilket bland annat framgår av hans två cellokonserter (1993–94 och 2011–12). I bakgrunden till den första cellokonserten finns enligt Vasks känslan av årtionden av lidande under sovjetiskt styre, men även de själsliga krafter som fick folket att uthärda sitt öde.
Vasks första cellokonsert är en symmetrisk helhet uppdelad i fem satser som spelas utan avbrott. Enligt kompositören uttrycker den första satsen Cantus I en slags idealisk skönhetens värld. Den får en stark kontrast i den kvicka Toccata I, som för Vasks representerar de negativa och nedrivande krafterna, liksom de snabba satserna så ofta gör i hans musik.
Mitt i verket finns Monologhi, med såväl orkesterutbrott och i enlighet med titeln solistens intensiva monolog. Toccata II är en fortsättning av den tidigare Toccata, men i en ännu kraftigare form. Den serena musiken i den avslutande satsen Cantus II skapar en slående kontrast. För Vasks representerar den livets positiva krafter, och i höjdpunkten hörs en lettisk folkmelodi som återspeglar folkets beslutsamhet.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Allegro moderato
Largo
Vivace
”Nu gläder vi oss över vår stora seger, men var och en av oss har sår som inte kan läkas. Någon har förlorat nära och kära, en annan har förlorat sin hälsa. Detta får vi inte glömma.”
Så karakteriserade Sergej Prokofjev bakgrunden till sin sjätte symfoni hösten 1947. Han hade skissat arbetet redan under sommaren 1945, men slutförde det först år 1947. Man kan mycket väl höra krigsstämningar i verket, men inte som det hjältemod som idealiserades av dåtidens socialistiska realism utan som en vändning mot krigets tragiska, destruktiva sidor. Det handlar framför allt om de förödande psykologiska effekter som krig, även ett krig man vinner, har på människan.
Prokofjev hade återvänt till verkgenren i sin femte symfoni (1944) efter en paus på fjorton år. Prokofjevs stil och de yttre förutsättningarna för hans verksamhet hade under dessa år genomgått sina egna djupgående förändringar. Hans femte och sjätte symfonier skrevs inom en relativt kort tid och är stilistiskt besläktade verk, men till sin atmosfär skiljer de sig avsevärt. Där den femte symfonin, som kom till mitt under kriget, sökte en positiv lösning på tidens kaos, har den sjätte symfonin som kom till efter kriget en mycket mörkare stämning.
Leningradfilharmonikerna framförde den sjätte symfonin vid uruppförandet i oktober 1947 under ledning av Jevgenij Mravinskij. Verket fick ett entusiastiskt mottagande och framfördes även i Moskva i december samma år. I början av år 1948 förändrades allt när Prokofjev tillsammans med bland andra Sjostakovitj, Chatjaturjan och Mjaskovskij fördömdes av det kommunistiska partiets centralkommitté. De anklagades vid sidan av allt annat för ”formalistiska perversioner, antidemokratiska strävanden och en kult av atonalitet, dissonans och disharmoni.” Även om den sjätte symfonin inte nämndes specifikt föll skuggan av domen djupt även över den.
I motsats till genrens tradition har den sjätte symfonin bara tre satser. Å andra sidan är det i enlighet med genrens tradition att den första av satserna är den mest komplexa till utgångspunkten och utvecklingen. Den bygger på tre huvudteman: det första är ett brett huvudtema som inleds av violinerna och violan, det andra en skärande melankolisk oboemelodi och det tredje ett engelskt horn- och stråktema (Lugubre), som målas fram mot en processionslik bakgrund. Genomföringen fokuserar på det inledande temat och växer till ett slitande klimax.
Den långsamma mittensatsen inleds med ett kraftigt utbrott och domineras av en ymnig melodik, och de ståtliga vändningarna i baletten Romeo och Julia är inte långt borta. Musiken växer till glödande stegringar men satsen innehåller även lugn sångbarhet.
Finalen inleds ljust och lätt, men redan i öppningstemat ingår mer eftertryckliga toner som korta glimtar. Det kontrasterande temat är ett sidotema med långa linjer, och i genomföringen flätas det kontrapunktiskt samman med huvudtemat. Samtidigt får musiken ett tätare uttryck, som trots sin energi redan står långt från den sorglösa karaktären i början av satsen. Den kinetiska energin blir slutligen till intet, och musiken återvänder till det melankoliska oboetemat i den första satsen. Avslutningens tyngd förstärker trots tonarten Ess-dur verkets seriösa allmänna uttryck.
Verkpresentation: Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka