Ljus i skuggorna

Allegro risoluto
Lento
Allegretto
Vivace

1900-talets politiska omvälvningar gav upphov till två olika konstnärliga flyttvågor från öst till väst, först undan revolutionen i Sovjetunionen till väst-Europa, därefter undan nazismen från Europa till USA. Men det fanns även emigration i den andra riktningen, även om den var betydligt mindre omfattande. En av de få som simmade motströms var kompositören Mieczysław Weinberg.

Weinberg föddes i Warszawa i en judisk familj. Han var 19 år när det andra världskriget började i september 1939 och det nazistiska Tysklands trupper strömmade in i Polen. Han flydde undan anfallet till Sovjetunionen, men även om han lyckades rädda sig undan nazisternas förföljelse blev livet inte lätt heller i det nya hemlandet. Han var flera gånger nära att hamna i fängelse, och år 1953 misstänktes han för ”judisk, borgerlig nationalism”.

Ett centralt kapitel i Weinbergs liv utgjordes av hans nära vänskap med Sjostakovitj. Den återspeglas även i hans musik, i vilken inflytandet av Sjostakovitj ofta är uppenbart. I Weinbergs produktion ingår bl.a. 22 symfonier, flera konserter, 17 stråkkvartetter, annan kammarmusik samt sju operor.

I enlighet med titeln är Weinbergs Sinfonietta nr 1 (1948) en miniatyrsymfoni i fyra satser. Inflytandet av Sjostakovitj är även här kännbart, men verket har även mer särpräglade inslag. Den tätt pulserande första satsen följs av två satser i mitten, med inslag av judisk klezmer. Den avslutande satsen har ett fartfyllt flyt, ställvis i grova folkmusikstämningar.

Allegro
Andante ma adagio
Rondo. Tempo di minuetto

Mozarts utveckling till en genialisk tonsättare berodde förutom på hans unika begåvning även på hans för tiden osedvanligt breda musikaliska bildning. En viktig del av den utgjorde resor till viktiga musikaliska centrum i Europa, av vilka de tre resorna till Italien åren 1769–73 hörde till de mest betydelsefulla.

Mozarts första konserter kom till kort efter den tredje Italienresan, bland dem fagottkonserten som färdigställdes i Salzburg i juni 1774. Det är möjligt att han komponerade rentav fem fagottkonserter, men endast denna har bevarats. Den har sedan blivit den mest framförda konserten i hela fagottrepertoaren.

Det är tydligt att Mozart varit väl förtrogen med fagottens unika karaktär och dess möjligheter. Solopartiet innehåller både löpningar som kräver smidighet och stora hopp, och klangen i fagottens olika register har beaktats väl. Både i slutet av den första satsen och i slutet av den långsamma satsen finns utrymme för solokadenser.

Den ljusa första satsen visar prov på både instrumentets smidighet och förmåga till sångbara linjer, och här ingår även livfulla repliker mellan solisten och orkestern. Den långsamma satsen är mild till stämningen och har fina linjer. Huvudmotivet förebådar Grevinnans aria Porgi amor i Mozarts opera Figaros bröllop, som han skrev över tio år senare. Finalen är inte ett för konserter typiskt snabbt allegro, utan är en elegant och återhållsamt dansant sats i menuettempo och rondoform. Dess uttryck fördjupas av några korta vändningar i moll.

Moderato
Allegretto
Largo
Allegro non troppo

Dmitrij Sjostakovitjs karriär var ofta ett balanserande mellan hans egna konstnärliga strävanden och yttre tryck. Situationen blev svår speciellt efter att den ”socialistiska realismen” år 1934 hade blivit det officiella konstnärliga idealet i Sovjetunionen. Största delen av Sjostakovitjs produktion följer försonligt dess mål om lättillgänglighet och positivitet, men det fanns även verk där han avvek från dem.

Sjostakovitjs första allvarliga kollision med sovjetstyret inträffade i januari 1936, då den berömda artikeln ”Kaos i stället för musik” publicerades i tidningen Pravda. Fram till dess hade Sjostakovitj varit mycket populär, men i artikeln dömdes hans opera Lady Macbeth från Mzensk ut som ”rå, primitiv och vulgär”. Det fanns all orsak att misstänka att artikeln hade kommit till på initiativ av självaste Stalin, om den inte rentav skrivits av honom. Något senare råkade Sjostakovitjs balett Klar ström ut för en liknande attack. Det fanns all anledning att ta situationen på allvar, eftersom just år 1936 var inledningen på den sk. ”Stora terrorn”, en tid under vilken Stalin organiserade omfattande, blodiga utrensningar i landet.

Sjostakovitj flydde undan anfallet in i sitt arbete och slutförde arbetet med den fjärde symfonin som han påbörjat hösten innan. Repetitionerna inleddes hösten 1936, men mitt i allt drog orkesterns administration bort det omutliga verket som hade ett pessimistiskt slut – möjligen efter att Sjostakovitj gett sitt tysta medgivande. Uruppförandet blev av först ett kvartssekel senare under Chrusjtjovs såkallade töväder i december 1961.

När Sjostakovitj våren 1937 började komponera en ny symfoni valde han i den tydligt och medvetet en enklare stil. Vid uruppförandet i Leningrad i november samma år fick den femte symfonin ett begeistrat mottagande. I en tidningsartikel som Sjostakovitj undertecknat karakteriserades verket som ”en sovjetisk konstnärs kreativa svar på berättigad kritik”, men det är inte klarlagt om han verkligen skrivit artikeln eller om den bara tillskrevs honom.

Den femte symfonin har blivit Sjostakovitjs internationellt mest framförda symfoni. Trots att han i den i återvände till en enklare och mer harmonisk stil än i sin fjärde symfoni behöver man inte se verket som ett kompromissverk. Det kunde lika väl röra sig om hans egna inre konstnärliga strävanden, en vilja att pröva på en mer lättillgänglig stil. I sin egen genre är det ett balanserat och harmoniskt verk, och de långsamma satserna har även djup.

I enlighet med den symfoniska traditionen har verket fyra satser. Den inledande satsen är den mest omfattande och eftertryckliga, och den växer till slut till en kraftig höjdpunkt. Tempobeteckningen (Moderato) ger satsen ett långsammare och bredare uttryck än vad som är vanligt för första satser. Den andra satsen är ett ironiskt dansant scherzo. Symfonins mest introspektiva och allvarliga stämningar följer i den långsamma satsen, som eskalerar från en meditativ inledning till en intensiv stegring. Dess effektfulla motpol är den energiska och utåtriktade finalen. Den går från en energisk rusning i början via ett dröjande, lugnare avsnitt till ett frigörande slut, som utan tvivel även uppfyllde den socialistiska realismen krav på ett upplyftande och segerrikt uttryck.