På oroliga hav
Malin Broman, musikalisk ledning, violin och viola
Rick Stotijn, kontrabas
Åbo filharmoniska orkester
Anna Clyne: Restless Oceans (längd 5′)
Antonín Dvořák: Romans f-moll op. 11 (längd 12′)
Sally Beamish: Dubbelkonsert (för första gången i Finland)
Paus, längd 20′
Johannes Brahms: Symfoni nr 4 e-moll op. 98 (längd 40′)
Malin Broman och Rick Stotijn uruppför Beamish dubbelkonsert i Sverige i februari 2026 och nu står Finlandspremiären i tur. Beamish är känd för sina konserter som har spelats av flera världsberömda solister. Anna Clyne hämtar kraft ur naturen och i konsertens uvertyr dånar det brusande havet för att därefter stillas av Dvořáks intimt vackra romans för violin och orkester. Konserten avslutas av Brahms fjärde och sista symfoni, en av symfonilitteraturens pärlor och tonsättarens musikaliska arv till världen.
Föreställningstider
Åbo konserthus
20100 Turku
Suomi
Cirka 2 h, inkl. paus
Priser
Kategoriat
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Malin Broman är en efterfrågad musikalisk ledare, solist och kammarmusiker. Malin Broman är konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester och Nordic Chamber Orchestra. År 2008 blev Malin konsertmästare för Sveriges radios symfoniorkester, och hon dirigerar även orkestern regelbundet.
Malin föddes i Sverige och studerade i London under ledning av David Takeno. Hon har fått priser i flera tävlingar, bland annat den internationella Carl Nielsen-violintävlingen. I Washingtons internationella stråkinstrumenttävling fick hon både första pris och publikpriset.
Malin Bromans konserter har sänts i BBC Radio 3, Sveriges radio och över hela Europa. Hon har spelat in över 30 skivor för bland andra skivbolagen Hyperion, Naxos, Channel Classics och BIS, däribland en kritikerprisad inspelning av Carl Nielsens violinkonsert för skivbolaget Daphne Records.
Malin är grundande medlem i Kungsbacka Piano Trio och var med om att grunda Stockholm Syndromy Ensemble. År 2001 grundande Broman Kungsbacka kammarmusikfestival, vars nuvarande namn är Change. År 2019 fick hon H.M. Konungens medalj för sina insatser inom svenskt musikliv.
Kontrabasisten Rick Stotijn är en outtröttlig förespråkare för sitt instrument och dess oändliga möjligheter. Kompositörer som Michel van der Aa, Ned Rorem, Martijn Padding och Jesper Nordin har skrivit nya verk för honom, och dubbelkonserter har skrivits av Britta Byström och Sally Beamish.
I Stotijns repertoar anpassar sig kontrabasen lika naturligt även till rytmerna i Astor Piazzollas, Nino Rotas och Manuel de Fallas musik. Han är också känd som en förespråkare för Giovanni Bottesinis verk; hans inspelning av Bottesini har till och med beskrivits som den bästa genom tiderna.
Stotijn är en av grundarna av Stockholm Syndrome Ensemble. Ensemblens program är uppbyggda kring ett evenemang, en idé eller ett tema, och den musikaliska bredden sträcker sig från Purcell till Dylan och Messiaen till Radiohead. Tillsammans med Bram van Sambeek bildade han också ensemblen ORBI som kombinerar inslag av kammarmusik och rock.
Stotijn uppträder regelbundet som solist med stora kammar- och symfoniorkestrar i Nederländerna, Tyskland och Skandinavien. Han är stämledare för kontrabasen i Mahler Chamber Orchestra och Lucerne Festival Orchestra och gästspelar regelbundet med flera av Europas främsta orkestrar. Han har fått Nederländska musikpriset, det högsta erkännandet för musiker i Nederländerna, och han är numera professor vid Robert Schumann-högskolan i Düsseldorf.
Verk
”En radikal melodiker med en bildkonstnärs blick.” Så har den i Storbritannien födda men i New York bosatta kompositören Anna Clyne beskrivits. Hon är för närvarande en av världens mest framförda kompositörer och har också blivit känd i Finland, till exempel som Helsingfors stadsorkesters residenskompositör säsongen 2023–2024. Hon har ofta hämtat inspiration till sina verk från bildkonst och poesi och har även samarbetat med koreografer och filmskapare. I hennes produktion ingår orkester-, kammar- och vokalverk och i flera av hennes verk kompletterar förinspelat ljud de spelande musikerna.
Restless Oceans (2018; Oroliga oceaner) komponerades för invigningen av World Economic Forum i Davos år 2019, där verket framfördes av Taki Concordia Orchestra under ledning av Marin Alsop. Clyne hämtade inspiration till verket ur dikten A Woman Speaks av den amerikanska poeten, professorn och samhällsaktivisten Audre Lorde (1934–1992).
Restless Oceans är ett koncist och kraftfullt uvertyrliknande verk med vilket Clyne har velat förkroppsliga kvinnlig styrka. Det börjar med rytmer som för tankarna till Stravinskys Våroffer och som får en motvikt i form av en vacker, melodisk vändning i mitten av verket. Förutom att spela instrument använder musikerna även sin röst för att sjunga och skrika och sina fötter för att stampa i golvet. I slutet samlar musiken styrka och verket avslutas även bokstavligt med en upplyftande avslutande gest.
Förutom konserterna för cello, violin och piano komponerade den tjeckiska nationalromantiska mästaren Antonín Dvořák även några mindre verk för solist och orkester. Av dessa är det finaste och mest populära Romans f-moll för violin och orkester. Verkets tillkomsthistoria har ändå sina egna krångligheter. I bakgrunden fanns stråkkvartett nr 5 f-moll, färdigställd 1873, i vilket Dvořák medvetet försökte distansera sig från Wagnerinfluenserna i sina tidigare verk. Till hans besvikelse blev dock musikerna inte entusiastiska över verket och det framfördes inte under hans livstid.
Dvořák lät sig ändå inte avskräckas utan bestämde sig för att ge kvartettens andra sats en ny chans, och eventuellt redan samma år omarbetade han satsens inledning till huvudtemat i Romans för violin och orkester f-moll. I denna form fick verket ett entusiastiskt mottagande vid uruppförandet i Prag i december 1877, och Dvořák arrangerade verket även för violin och piano.
Dvořáks Romans f-moll är en av pärlorna i den småskaliga solistrepertoaren för violin. Dess inledande tema, lånat ur kvartetten, är ett rörande vackert och sorgmodigt motiv i 6/8-takt, som presenteras av orkestern innan violinen tar tag i det. Det övriga tematiska materialet är ljusare och mer livligt, och i mitten av verket behandlas och utvecklas satsens teman enligt sonatformens praxis. Även om det sorgmodiga huvudtemat dominerar verket och ger det dess distinkta ton övergår verket mot slutet i de ljusare stämningarna i F-dur.
1 Moonshine –
2 Dance –
3 E’ening Sang (Evening song) –
4 Ghaist (Ghost) –
5 Silent Towers –
6 Water-side –
7 Clay-cauld (clay-cold) –
8 THEME: Ca’ the Yowes (Call in the sheep)
Den brittiska kompositören och violasten Sally Beamish föddes i London men har också bott i Skottland under lång tid. Skottlands traditionella musik och även mer allmänt kultur har varit en viktig inspirationskälla till hennes kompositioner. Detta framgår också av hennes nya dubbelkonsert Concertante Doubles (2025).
Verket är skrivet speciellt för Malin Broman och Rick Stotijn, som uruppförde verket i Stockholm som solister med Sveriges Radios Symfoniorkester i februari 2026. Innan själva kompositionsarbetet inleddes föreslog solisterna att verket på något sätt skulle anknyta till traditionell musik. Beamish tog sin utgångspunkt i sången Ca’ the Yowes (Fårens lockrop) av Robert Burns (1759–1796), Skottlands nationalpoet som även är känd för sina egna kompositioner. Verket får sin speciella karaktär av att det är skrivet för en sinfoniettabesättning som är mindre än sedvanligt.
Sally Beamish har beskrivit verket på följande sätt:
”Konserten är en svit med variationer (eller ’doubles’), som var och en hänvisar till en kort del av den ursprungliga melodin. Samspelet mellan de två soloinstrumenten – i meddelanden, konversationer, kollisioner – utforskar olika aspekter av förhållandet mellan dem: ibland intima, ibland arga, ibland dansanta, ibland passionerade, ibland längtande. Ingen av variationerna är mycket längre än två minuter lång, och de är alla inspirerade av orden hämtade ur Burns dikt, som i sin tur har inspirerat orkestreringens klangvärld.”
I Allegro non troppo
II Andante moderato
III Allegro Giocoso
IV Allegro energico e passionato
Brahms fann sin väg in i symfonins värld först efter den hårda, nästan tjugo år långa kreativa kampen med sin första symfoni. När den blev klar år 1876 tog det knappt tio år att skriva de övriga tre symfonierna. Även om den fjärde symfonin kom till under sommarsäsongerna 1884 och 1885 utan större svårigheter tvivlade Brahms på det mollbetonade verket tjusningskraft. Vid uruppförandet i Meiningen i oktober 1885 fick dock verket ett strålande mottagande och det har ofta betraktats som kulmen på Brahms genomgående högklassiga symfonisvit.
Symfonin följer den traditionella symfoniska storformen, men dess enskilda satser innehåller personliga lösningar. Även om den första satsens sorgmodigt förtjusande öppningstema verkar frigjort stilrent har det en strikt motivkonstruktion i bakgrunden. Satsen bygger på den i symfoniers första satser sedvanliga sonatformen och den kulminerar i ett eftertryckligt avslutande avsnitt.
Den långsamma satsen nyanseras av den för barockmusik karakteristiska frygiska kyrkotonarten. Trots sin jämna 2/4-takt motsvarar den tredje satsen den dynamiska scherzosatsen i en traditionell symfoni och är som sådan den enda av sitt slag i Brahms symfonier. Brahms tycke för barockmusik färgar likt den långsamma satsen även finalen, som är en passacaglialiknande variationssvit baserad på slutkörens tema ur Bachs kantat nr 150 Nach dir, Herr verlanget mich. De smidigt sammanflätade variationerna är indelade i tre grupper och leder slutligen verket till en kraftfull avslutning.