Rapsodi

”Jag lyssnade på Einojuhani Rautavaara, Aulis Sallinen, Kalevi Aho och Magnus Lindberg och jag var förbluffad. Finland lät som de moderna mästerverkens land.”

Så här minns peruanen Jimmy López den tid då han på inrådan av en vän som arbetade som musikkritiker hade börjat överväga kompositionsstudier vid Sibelius-Akademin. Vännen hade berättat att kompositörer hade hög status i Finland och att landets samtida musik blomstrade. Åren 2000–2007 studerade López vid Sibelius-Akademin under ledning av Veli-Matti Puumala och Eero Hämeenniemi. Han har senare karakteriserat sin tid i Finland som de viktigaste utvecklingsåren i sitt liv och karriär, och ett minne från den här tiden är den symfoniska dikten Aino, som bygger på ett motiv från Kalevala, från år 2022.

López, som numera bor i Kalifornien, fick sitt genombrott med det intensivt pulserande orkesterverket Fiesta! (2007), som förenar många olika genrer och som har framförts över 130 gånger på olika håll i världen. Han befäste slutligen sin position som en av sin generations mest framgångsrika kompositörer med operan Bel Canto som fick sin premiär i Chicago år 2015. Speciellt orkestermusiken, bl.a. fem symfonier, har en central position i Lópezs produktion.

Rise (2020) är ett verk av uvertyrtyp och beställdes av symfoniorkestern vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien. Verket börjar med sökande rytmer men stabiliseras till en intensiv och effektiv orkestral glans, i vilken de kraftiga rytmerna och rika klangerna förenas med ett naturligt melodiskt element.

Revolutionen och uppbrottet från Ryssland i december 1917 var traumatiska upplevelser för Sergej Rachmaninov. För den känsliga kompositören, uppriven från sitt eget land, innebar den nya situationen att han förlorade sin kreativa kraft för flera år, och under sina resterande 25 år komponerade han överhuvudtaget ganska lite. En orsak till den långsammare skapande takten var även att största delen av hans tid gick till hans strålande karriär som pianist.

Förändringarna i de yttre omständigheterna motsvarades delvis av en inre omvälvning. I de få verk han skrev efter att han lämnat Ryssland övergav Rachmaninov inte sina senromantiska rötter men gav sin musik ett mer avskalat uttryck än tidigare. Det här blir tydligt även i Rapsodi över ett tema av Paganini (1934), ett av hans mest kända verk.

Titeln till trots är verket ingen fritt byggd rapsodi utan en variationssvit över ett tema ur Paganinis kända soloviolinkapris nr 24. Verkets 24 variationer övergår smidigt i varandra och är indelade i tre huvudavsnitt: den inledande satsen (variationerna nr 1-10), en övergång (nr 11), den långsamma satsen (nr 12-18) och finalen (nr 19-24). Formen berikas av den långsamma sjunde variationen mitt i det första snabba huvudavsnittet och av att det långsamma huvudavsnittet innehåller mer rörliga variationer. I den tidigare nämnde sjunde variationen introducerar Rachmaninov den medeltida melodin Dies irae, som han använde som sitt personliga motto. Verkets emotionella kärna är den ymnigt känsliga avslutande variationen i det långsamma avsnittet, som bygger på en inversion av Paganinitemat.

Allegro con brio
Adagio
Allegretto grazioso – Molto vivace
Allegro ma non troppo

Om sin åttonde symfoni (1889) sade Antonín Dvořák att han ville skriva ”ett verk som skulle vara annorlunda än hans övriga symfonier och i vilket personliga tankar skulle behandlas på ett nytt sätt”. Det skiljer sig tydligt såväl från den föregående, brahmsliknande mäktiga sjunde symfonin (1885) som från den i USA komponerade nionde symfonin (1893) som bygger på delvis amerikanska influenser. Den åttonde symfonin är ett ljust och melodiskt rikt verk, i vars tematik man kan höra Dvořáks kärlek till den böhmiska folkmusiken, men samtidigt är den hans till formlösningarna mest experimentella symfoni.

Även om huvudtonarten är G-dur börjar den första satsen i g-moll innan musiken genom en flöjtreplik öppnar sig i dur. Inledningens mollmotiv förblir inte en flyktig tanke utan förekommer senare i satsen i övergångarna mellan formens huvudavsnitt (exposition-genomföring och genomföring-återtagning), den senare gången i trumpeternas rungande forte.

I den långsamma satsen lägger man märke till såväl den mosaikliknande formen som de omväxlande stämningarna. Den tredje satsen är inte ett traditionellt symfoniskt scherzo utan en elegant, sorgmodig vals. För trion, dvs. satsens mellanparti, lånade Dvořák ett folkdansmotiv ur sin opera Tvrdé palice (Tjockskallarna; 1874).

Finalen börjar med trumpetfanfarer och är ett slags variation av variationsformen, eftersom den förutom variationer av huvudmotivet även har ett självständigt, marschliknande avsnitt i mitten. Den andra variationen med sina vilda valthornsdrillar förekommer tre gånger i satsen och övergår till slut i den fartfyllda slutvändningen.