ÅFO PÅ BIO: PSYKO
Anthony Gabriele, dirigent
Åbo filharmoniska orkester
Alfred Hitchcock – Bernard Herrmann: Psycho (1960)
År 1960 gjorde den ikoniska duschscenen, Bernard Herrmann gastkramande musik, Marion Crane på flykt och Norman Bates hotell filmhistoria. Alfred Hitchcocks Psycho revolutionerade skräckfilmsgenren och klassikern har behållit sitt grepp ännu flera decennier senare. Med sin psykologiska skräck skapar filmen en för Hitchcock typisk spänd stämning från början till slut.
Filmen projiceras på en filmduk i konsertsalen och för musiken står Åbo filharmoniska orkester live under ledning av dirigenten Anthony Gabriele. Filmkonserten är en fortsättning på serien ÅFO på bio som väcker den vita dukens stora verk till liv med kraften av en symfoniorkester.
Filmens åldersgräns är K12.
Filmen är textad till finska och svenska.
A Universal Picture
The producer wishes to acknowledge the contributions and extraordinary support of John Waxman (Themes & Variations).
A Symphonic Night at the Movies is a production of PGM Productions, Inc. (New York) and appears by arrangement with IMG Artists.
Föreställningstider
Aninkaistenkatu 9
Suomi
Priser
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Dirigenten Anthony Gabriele har gjort en exceptionell karriär och har arbetat inom flera olika musikgenrer i över 20 länder och tillsammans med över 45 orkestrar. Hans framträdanden med de framgångsrika singer-songwriter-artisterna Anastacia och Ronan Keating har befäst Anthony Gabrieles anseende som en crossoverdirigent med ett passionerat arbetssätt som bottnar i en djup förståelse av repertoaren.
Anthony Gabrieles oöverträffade expertis som dirigent för filmer ackompanjerade av symfoniorkester har lett till att han arbetat med över 35 verk, av vilka sex är världspremiärer. Till filmerna hör bland annat John Williams Stålmannen, Thomas Newmans James Bond: 007 Spectre och Bruno Coulais Gosskören.
Gabriele har arbetat även som teaterdirigent i West End i London, där han dirigerat bland annat musikalerna Lejonkungen, Fantomen på operan, Trollkarlen från Oz, Jesus Christ Superstar, Sound of Music och Evita. Gabriele har vunnit Blue Danube Musik Impresario-operadirigenttävlingen och dirigerat operorna Don Carlo, La traviata, La bohème, Don Giovanni och Madama Butterfly.
Under säsongen 2024/25 återvände Gabriele till Royal Albert Hall i London och Concertgebouw i Amsterdam och uppträdde tillsammans med Irlands nationella symfoniorkester, Gulbenkian-orkestern och Liverpools filharmoniker. Han debuterade även med tio fantastiska orkestrar i Kanada, Tyskland, Lettland, Spanien, Storbritannien, Nederländerna och Schweiz.
Verk
Staden Phoenix i Arizona. Sekreteraren Marion Crane stjäl 40 000 dollar av sin arbetsgivare och flyr mot Kalifornien med bil. Efter att en storm bryter ut stannar hon på det avlägsna Bates Motel och bestämmer sig slutligen för att återbörda pengarna till sin arbetsgivare.
Dessa till synes ofarliga händelser är början på Alfred Hitchcocks (1899–1980) Psycho (1960), en av de klassiska thrillerfilmerna. Nästan ingenting ger föraningar om de vändningar och djup som filmen dyker in i. För dem som har sett filmen behöver vi inte berätta om dem, och för dem som inte känner till filmen skall vi inte avslöja dem.
Psycho kom till under toppen av Hitchcocks karriär. Den hade föregåtts av stora filmer som Fönstret åt gården (1954), Vertigo (1958) och I sista minuten (1959). Psycho markerade dock en vändning i en ny riktning. Den förde thrillern mot skräck och placerade skräcken mitt i det vardagliga livet. Det är just det som gör filmen så kraftfull: det är som om händelserna i filmen kan hända vem som helst.
En väsentlig del av Psychos effekt härstammar i Bernard Herrmanns (1911–1975) musik. Det var redan den sjätte av Hitchcocks filmer som han komponerade musiken till, och även efter det gjorde de ytterligare två filmer tillsammans. Herrmann var ett av de stora namnen inom filmmusik i allmänhet. Hans första filmmusik var musiken till Orson Welles Citizen Kane (1941), och senare gjorde han också musiken till bl.a. filmer av François Truffaut, Brian de Palma och Martin Scorsese.
Samarbetet med Hitchcock var ändå höjdpunkten på Herrmanns karriär. I honom hittade Hitchcock en lika ambitiös partner, som gav ett starkt bidrag till hans filmer. Genrerna i musiken som Herrmann skrev till Hitchcocks filmer varierar enligt filmernas individuella krav och sträcker sig från den wagnerianskt känslosamma romantiken i kärleksscenerna i Vertigo till det modernare uttrycket i Psycho.
Hitchcock producerade Psycho med en mindre budget än vanligt, till exempel var Janet Leigh (Marion Crane) filmens enda mer kända skådespelare. Filmen gjordes i svartvitt mitt under den mest lysande färgfilmsepoken, och den motsvarar den stråkorkester som används av Herrmann istället för en hel symfoniorkester. Men filmen vände både den svartvita bilden och stråkorkestern till sin fördel och intensifierade dess klaustrofobiska atmosfär.
Psychos musik skiljer sig från tidens filmmusiks romantiska huvudfåra med sina moderna klanger. Den representerar i första hand grov, ibland disharmonisk nyklassicism, men den närmar sig också ställvis tidens nya musik med sina klangfältliknande texturer och klusterliknande täta ackord. Istället för de ”stora teman” som är typiska för Hollywood består den ofta av repetition av korta motiv och skapande av stämningar.
I sin musik utnyttjar Herrmann effektivt olika slags stråkinstrumenttekniker. I detta avseende är duschscenen i filmen särskilt känd. Det säger något om Herrmanns filmiska instinkt att Hitchcock ursprungligen ville göra duschscenen utan musik. Trots det komponerade Herrmann den ändå och fick till slut regissörens godkännande för sin lösning. Även tittaren ger sitt godkännande.
Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka