Slutsåld: Fanfarer till Fuga – Ateljeens invigning

Musik som sprudlar av glädje, festliga fanfarer och finsk poesi. Programmet, som har planerats av Tanja Nisonen, vice stämledare för valthornen i Åbo filharmoniska orkester, firar invigningen av Ateljee-salen med lekfulla ljusa toner.

”Jag ville skapa en konsert över konstformernas gränser, som trotsar traditionerna och som speglar glädjen hos musikerna och alla åbobor över det nya musikhuset”, säger Nisonen. Man måste verkligen leta med förstoringsglas efter mörka moln i konsertprogrammet – även om man eventuellt hittar några, för man kan ju inte kunna känna glädje utan att ha upplevt sorg. ”När det gäller finsk poesi var målet svårare att uppnå – poeter verkar vara mer benägna att känna sorg – men till slut hittade jag även verser som uttrycker glädje.”

Konsertens verk förenas alltså av en gränslös glädje över nuet, ljusa framtidsförhoppningar och minnen från gångna år fyllda av tacksamhet. Nisonen har sammanställt ett program med sällan framförda pärlor som är nya och fräscha bekantskaper både för publiken och för musikerna. Den vemodiga svunna tiden ekar särskilt i verken av Åbo filharmoniska orkesters tidigare chefsdirigenter, även om utgångspunkten även i dem naturligtvis är en oförställd glädje.

Konserten är indelad i fyra delar med växelvis dikter, fanfarer, sånger och ensemblespel.

Den första delen inleds med Igor Stravinskys (1882–1971) Fanfare for a New Theater (1964), som är ett endast en halv minut långt tokeri. Verket kom till för invigningen av Lincoln Centers New York State Theater och hyllade framför allt den nya salens akustik genom att placera trumpeterna på motsatta sidor av salen. ”Det är en fin, på sitt sätt galen, mycket ovanlig militärfanfar för två trumpeter”, beskriver Nisonen.

Fyra sånger av Jorma Panula, som var orkesterns chefsdirigent åren 1963–1965, till dikter av L. Onerva skapades år 2007 som en del av sopranen Aulikki Eerolas konstnärliga doktorsexamen. De tre första dikterna är från övergången mellan 1940- och 1950-talen, medan den sista, Ällös sa katsoa mua, är från redan år 1910.

Musikakademikern Panula är mest känd som dirigentlärare, men hans karriär som kompositör är full av överraskningar. Den omfattar allt från tango och schlager till opera, och trots det öppnade Panula ännu vid 77 års ålder nya sidor i sin produktion. ”Musiken i Onerva-sångerna är tonal, mycket vacker och mycket utmanande för sångaren. Det är snarast ett under att de ännu inte har etablerats i standardrepertoaren”, säger Nisonen.

Leif Segerstam, som var chefsdirigent åren 2012–2019, gjorde i sin tur åboborna bekanta med sin originella, fripulsativa avantgarde, som han utvecklade på 1970-talet och tog i fullt bruk under 1990-talet i sina enorma orkesterbad. Den intima sången Det livet är vackrast (1965) till text av Gunnar Björling är av en helt annan karaktär. ”Det är den unge Segerstams tonala känslouttryck, som man sällan har möjlighet att höra”, säger Nisonen.

Den andra delen består av den amerikanske trumpetaren Eddie Lewis högtidliga Joy Fanfare (2021) och Stravinskys Septett (1952–1953). ”Vill man höra en traditionell fanfar skall man höra på den här!” säger Nisonen. ”Fanfaren bildar ett roligt par med Stravinskys Septett, som är lekfull på samma sätt, men som konsertens största verk sprider den glädjen ännu mer.” Den tredelade Septetten är ett av Stravinskys tidigaste verk från hans seriella period, men spår av neoklassicism kan skönjas i den lätta stilen och i barockdansen i slutdelen. Den första satsen är i sonatform. Den andra satsen varierar baslinjens tema på ett passacaglia-liknande sätt. Den sista satsen driver på fugan med en frenesi som är typisk för dansen gigue. ”Verket spelas mycket sällan i Finland. Inte ens jag, som är en aktiv kammarmusiker, har spelat det tidigare. Jag ville också ha med Septetten eftersom Stravinsky komponerade den år 1952, samma år som Åbo konserthus stod färdigt”, säger Nisonen.

I den tredje delen presenteras Jean Sibelius sällan framförda verk En glad musikant (1924–1926). Det är enligt kännedom det enda soloviolinstycke som Sibelius komponerade som vuxen och är ett av hans sista verk – det ännu opublicerade verket spelas från en handskriven kopia. Som inspiration för violinisten har Sibelius i det ursprungliga partituret skrivit in en text av den svenska kompositören och författaren Ture Rangström, som beskriver en lycklig kringströvande spelman som sprider glädje med sin musik runt om i landet. Tillsammans med Sibelius hör vi Ilosoitto (2018) för piano och violin av Olli Mustonen, som var chefsdirigent 2021–2023. ”Stycket gör verkligen skäl för sitt namn, det är ett oerhört fint stycke med den för Mustonen typiska, livliga rytmiska leken”, säger Nisonen.

Den avslutande delen tar oss till dagens Finland med melodier av samtida kvinnliga kompositörer. Outi Tarkiainens två minuter långa Woodland Fanfares (2021) kom till på beställning av Kuhmo kammarmusikfestival. Den beskriver en resa som börjar i mörker och går mot ljus och stillsam värme. Även om verket skapades för Lentuasalen i Kuhmo upplever Nisonen att det passar lika bra i Fuga med Ateljéns träytor.

Konserten kulminerar i verket Joy, more joy av Minna Leinonen, som beställts speciellt för invigningen av Ateljén. Dialogen mellan kammarensemblen och sopranen för oss direkt in i den nya erans glans genom att tillfoga nya lager till Beethovens Ode till glädjen, som spelades i det gamla konserthuset på orkesterns avskedskväll. Utdrag av Friedrich Schiller, som skrev Ode till glädjen, samt av Dalai Lama framhäver livets glans och varaktiga njutning. ”Musiken väver samman valthornet och sångaren i en duett som kommenteras av trumpeterna och sporras av stråkarna. Det är modernt och vilt, glatt och extremt fartfyllt – en naturlig avslutning på konserten. Eftersom vi tog farväl av det gamla huset med Ode till glädjen är det passande att också inviga det nya huset med en lovsång till glädjen.”

Jaani Länsiö