Från Strauss till Stravinsky

Slutet av 1800-talet var en kulturens guldålder i Wien, inte minst inom musiken. Ett uttryck för detta – kanske inte det mest djupsinniga men desto mer älskat – var wienervalsen och dess överlägsna mästare var valskungen Johann Strauss den yngre. För många var han en mer autentisk uttolkare av det wienska än stadens stora symfoniker Brahms, Bruckner och Mahler. Han komponerade sammanlagt över 500 stycken, däribland mångsidigt olika slags valser och marscher, men han är främst känd för sina valser.

Förutom valserna komponerade Strauss även sexton operetter, av vilka den mest kända och älskade är Läderlappen (Das Fledermaus). Inom några år blev den mycket populär inte endast i Wien utan även på andra håll i Europa och i Nordamerika. Strauss komponerade en omfattande uvertyr till verket, och de fartfyllda första takterna bjuder in publiken i verkets värld med omväxlande men alltid lika eleganta växlingar. Uvertyren är en mångfacetterad tondikt i fri form, och för ett ögonblick övergår den även i mer sorgmodiga stämningar i moll, men först och främst klingar alltid den äkta wienska livsglädjen.

Den troligen mest kända av Strauss valser är An der schönen blauen Donau (1866). Den är ursprungligen komponerad för manskör och orkester men är numera mest känd i en version för endast orkester. Den företräder hans storskaliga och mångfacetterade ”symfoniska valser”. Valsen växer fram ur en långsam inledning och blir en storskalig helhet, förgylld av melodisk och dansant elegans.

”I maj fyller jag 50 år. 50 år är väldigt mycket för ett underbarn. Nu är jag tvungen att fatta beslutet om jag inte vill förbli en Hollywoodkompositör för resten av mitt liv.”

Det här sade en av sin tids ledande filmkompositörer Erich Wolfgang Korngold i oktober 1946 då han beslöt sig att överge filmmusiken och fokusera på konsertverk. Korngold överdrev inte då han kallade sig själv ett ”underbarn”. Han började spela piano i fem års ålder, skriva kompositioner följande år och han blev berömd redan i de tidiga tonåren med baletten Der Schneemann (1910). Under 1910-talet ansågs han vara den främsta unga kompositören i Österrike, och med operan Die tote Stadt (1920) gick han från att vara en lovande tonsättare till en verklig mästare. Den avgörande vändningen inträffade år 1934 då han på inbjudan av regissören Max Reinhardt reste till Hollywood och stannade där. Han skrev musik till 18 filmer och fick två Oscarpriser.

När Korngold år 1946 övergav karriären som filmkompositör hade han nyligen färdigställt sin violinkonsert (1945). Att lämna filmmusiken innebar ingen större stilistisk förändring för Korngold, eftersom nästan all hans musik domineras av ett senromantiskt rikt och ymnigt tonspråk. För honom var gränsen mellan genrer inte viktig såtillvida att han i sin violinkonsert ofta använder teman ur sin filmmusik. Verket är uppbyggt som en traditionell helhet med satsföljden snabb-långsam-snabb, och verket presenterar violinens möjligheter för att uttrycka både vackra melodiska linjer och virtuos glans. Konserten har blivit en del av violinisternas repertoar.

Sergej Rachmaninov tog de stora ryska romantikernas tradition långt in på 1900-talet och förde samtidigt den till sitt slut. I sina verk inkluderade han vissa drag från det nya seklet men han övergav aldrig sina musikaliska rötter. Rachmaninov är främst känd för sina pianokonserter och orkesterverk men även för sin vokalmusik.

Som kompositör hade Rachmaninov många styrkor, och till de viktigaste av dem hörde hans outsinliga melodiska uppfinningsrikedom. Den blir tydlig förutom i hans storskaliga verk även i hans solosånger. Ett specialfall är Vocalise för textlös sång och piano, ett av 1900-talets älskade örhängen och den avslutande sången i hans samling med 14 sånger op. 34 som publicerades år 1915.

Så här motiverade Rachmaninov utelämnandet av ord för en sångare: ”Varför behövs ord när du med din röst och tolkning kan uttrycka allt mycket bättre än någon annan kan med ord.” I själva verket vände Rachmaninov situationen till styckets fördel och konstaterade att ”avsaknaden av ord kan vara en orsak till styckets enorma emotionella styrka och sorg”.

Vokalisens fritt flödande vokalparti med långa linjer är ursprungligen skrivet för sopran eller tenor. Verket har ändå arrangerats många gånger för olika slags och olika stora ensembler, från enskilda instrument med pianoackompanjemang till orkestrala tolkningar.

I slutet av juni 1910 följde en grupp journalister med ett gästande ryskt balettsällskaps övning i Paris stora opera. Sällskapets ledare Sergej Djagilev visade dem en viss ung, liten man med ett rävliknande ansikte: ”Lägg honom på minnet. Där är en man som står på tröskeln till berömmelsen.”

Djagilev visste vad han talade om. Den unge mannen var Igor Stravinsky, som några dagar senare fick sitt sensationella genombrott i musikvärlden med baletten L’Oiseau d’Feu (Eldfågeln). Under de följande några åren komponerade Stravinsky för Djagilevs balettsällskap även Petrusjka (1911) och Våroffer (1913), verk som befäste hans position i bräschen för tidens nya musik.

Eldfågeln bygger på en rysk saga, där huvudpersonerna är kung Kasjtjej, den unge prins Ivan Tsarevitsj, den magiska Eldfågeln och tretton förtrollade prinsessor som Kasjtjej har tillfångatagit. Prinsen blir förälskad i en av dem och de gifter sig till slut. Stravinsky sammanställde tre orkestersviter av Eldfågelns färggranna musik, av vilka sviten från år 1919 är den mest framförda.

Den första satsen ”Inledning – Eldfågeln och dess dans – Eldfågelns variation” växer ur den mystiska inledningen till Eldfågelns livliga dans. Den innerliga ”Prinsessornas rondo” bygger på två ryska folkmelodier. ”Kung Kasjtjejs infernaliska dans” är en av balettens dramatiska höjdpunkter. Den följs av den milda ”Vaggvisa”, varefter musiken via en hemlighetsfull vändning övergår direkt i den frigörande ”Finalen” som inleds av valthornet.