Kärleksdikter

Dawn (Gryning)
Sunday Morning (Söndag morgon)
Moonlight (Månsken)
Storm

Åren 1939–1942 levde Benjamin Britten och hans livspartner, tenoren Peter Pears, på flykt från kriget i USA. Där bekantade sig Britten engelsmannen George Crabbes (1755-1832) poesi. Britten var särskilt imponerad av dikten om fiskaren Peter Grimes, som liksom Crabbe föddes och växte upp i Suffolk på Englands östkust. Efter att Britten återvände till England började han år 1944 komponera Peter Grimes, en opera baserad på Crabbes motiv. Verket slutfördes i början av år 1945, och dess premiär i juni samma år blev Brittens slutliga genombrott. Föreställningen blev också en stor succé för Pears, som sjöng operans titelroll.

Peter Grimes berättar om människorna i en liten kustby och de tragiska konsekvenserna av deras misstänksamhet mot och avvisande av titelpersonen. Havet är ett centralt element i operan. Det är en slags symbol för evighet och beständighet, något som kommer att fortsätta att existera oavsett de små människorna vid havet och deras öden.

Peter Grimes innehåller sex mer omfattande mellanspel, varav Britten sammanställde fyra i en populär orkestersvit. Mellanspelen som framförs utan avbrott bildar en varierande helhet som med väl avvägda och effektfulla orkesterklanger speglar de olika stämningarna i kustbyn: den första satsens gryende, klara morgon, folket som samlas för söndagsmorgonens gudstjänst, nattens månsken och som höjdpunkt stormens utbrott, som en föraning om operans tragiska beslut.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

I Si no fuera porque tus ojos tienen color de luna (Om dina ögon inte var månens färg)
II Amor, amor, las nubes a la torre del cielo (Kärlek, kärlek, molnen steg upp till himlens torn som segerrika tvätterskor)
III No estés lejos de mí un solo día, porque cómo (Gå inte långt, inte ens för en dag)
IV Ya eres mía. Reposa con tu sueño en mi sueño (Och nu är du min. Vila med din dröm i min dröm)
V Amor mío, si muero y tú no mueres (Min kära, om jag dör och du inte gör det)

Den amerikanske kompositören Peter Lieberson blev känd under 1980-talet med sina orkesterverk och ett givande samarbete med Boston Symphony Orchestra och andra ledande orkestrar i landet. En ny fas i hans karriär började 1997 när han träffade mezzosopranen Lorraine Hunt, som han gifte sig med 1999. Bland de många verk som han komponerat för henne är det mest kända sångcykeln Neruda Songs (2005), som år 2008 fick Grawemeyer-priset, ett av den internationella musikbranschens mest prestigefyllda pris.

Sångcykeln, komponerad till dikter av den chilenska Nobelprisvinnaren, poeten Pablo Neruda (1904–1973), verkade enligt Lieberson ”återspegla olika ansikten i kärlekens spegel”. Kärlekens fem olika stadier träder fram: i den första sången ren uppskattning för den älskade, i den andra sången glad men också hemlighetsfull kärlek, i den tredje sången rädsla för separation och kärlekens smärta, i den fjärde sången en ställvis mer passionerad och tvetydig kärlek och i den femte sången förståelsen för att det kommer en tid när vi måste ta avsked från våra nära och kära även om kärleken kanske inte dör. Lieberson beskriver dessa förnimmelser i subtila och lyriska poetiska nyanser, ur vilka några av de starkaste stiger fram för ett ögonblick utan att för den skull rubba verkets koncentrerade atmosfär.

Lieberson var själv tvungen att uppleva avskedet av sin älskade liksom i den sista sången, eftersom hans hustru Lorraine dog av bröstcancer i juli 2006 vid 52 års ålder. Kort därefter fick Lieberson diagnosen lymfom, som han dog av i april 2011.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

Under 1900-talets första år genomlevde Maurice Ravel en svår period i sin karriär. Han försökte fem gånger vinna det unga franska tonsättare viktiga Pariskonservatoriets Rompris, men han lyckades aldrig. Vid det sista försöket år 1905 var han redan en välkänd figur i Paris musikliv, och hans underkännande orsakade en skandal, vilket ledde till att konservatoriets ansvariga professor tvingades att avgå.

Till de tidigaste av Ravels verk som nådde större popularitet hör Pavane pour une infante défunte (Pavane för en död prinsessa). Det färdigställdes ursprungligen som ett pianostycke år 1899 och blev ett av hans mest populära verk redan under de första åren av 1900-talet. Även om Ravel hade komponerat verket vid pianot och på pianots villkor omarbetade han år 1910 det till en orkesterversion. I takt med att verkets popularitet växte hade det uppstått en tydlig beställning på en sådan.

I många av sina verk använde Ravel stiliserade spanska ingredienser. Uppkallad efter en gammal hovdans som en gång var populär i Spanien, är Pavane ett av de tidigaste exemplen på detta i hans produktion, även om han en gång konstaterade att han valt titeln främst på grund av hur den lät. Verket rör sig lugnt i pavanens takt och är vemodigt vacker och finkänsligt orkestrerad musik. Tempomarkeringen är Lento (långsam), men när en pianist tog instruktionen för bokstavligt påpekade Ravel att det var prinsessan som var död, inte pavanen.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

Allegro molto moderato
Allegretto moderato
Poco vivace
Allegro molto

Sibelius konstaterade en gång om sin sjätte symfoni (1923) att när andra kompositörer blandade sina färggranna cocktails bjöd han bara på rent källvatten. Sett mot den under 1920-talet moderna nyklassicismens karnevalistiska urbana puls känns den harmoniska och smekande vackra sjätte symfonin verkligen som ett avvikande, rentav utanför stående fenomen. Den domineras av ett ljusdunkel målat i fina toner, under vilka de skarpaste motsatserna har mjukats upp. Intrycket fördjupas av symfonins modalitet, med andra ord användningen av traditionella kyrkotonarter. Den sjätte är den mest stillsamma av Sibelius sju symfonier.

Den första satsen börjar som ett tyst polyfont flöde, från vilket det egentliga rörliga inledande allegrot bryter fram; tempobeteckningen (Allegro molto moderato) förblir dock densamma hela tiden, med undantag för satsens riktigt sista vändningar. I den långsamma satsen skapar Sibelius en fritt uppbyggd variationssats bestående av enkla beståndsdelar. I scherzot förenas energi och ett slags ljus nostalgi på ett speciellt sätt.

Finalen är verkets mest dramatiska sats. Dess inledning domineras av lugna repliker mellan instrumentgrupper, men i mittavsnittet bryter dramat ut och växer i tre vågor till sin kulmen. När musiken stabiliseras i det sista avsnittet etableras en koppling inte enbart till finalen utan på stämningsnivå till början av den första satsen. De sista sidorna är berörande, men inte tragiska som den fjärde symfonin utan uppmjukade av ett accepterande, milt sorgmod. ”När skuggorna blir längre”, karaktäriserade Sibelius själv sin sjätte symfoni.

Kimmo Korhonen, översättning Sebastian Djupsjöbacka

I Om dina ögon inte hade samma färg som månen

Om dina ögon inte hade samma färg som månen,
som dagen, full av lera, av arbete och eld,
inte tillfångatagen rörde dig smidigt som luften,
om du inte vore en bärnstensfärgad vecka.

om du inte vore det gula ögonblick,
när hösten klättrar upp på rankorna,
om du inte vore brödet, som den doftande månen
knådar, spridande mjölet över himlen,

o, min älskade, jag skulle inte älska dig!
Men när jag omfamnar dig, omfamnar jag allt som existerar,
sanden, tiden, regnets träd,

och allting lever, så att jag kan leva:
jag kan se allting utan att flytta mig:
i ditt liv ser jag allting som lever.

 II Kärlek, kärlek, molen i himlens torn

Kärlek, kärlek, molnen i himlens torn
steg upp som segerrika tvätterskor,
och allt lyste blått, som stjärnor,
havet, skeppet, dagen tvingades alla på flykt.

Kom och se körsbärsblommornas stjärnregn på vattenytan
och det snabba universums runda nyckel,
kom och rör den blå stundens eld,
kom innan dess kronblad vissnar.

Här finns inget förutom ljus, mängder, grupper,
rymder öppnade av vindens dygder
tills skummets sista hemligheter avslöjas.

Bland så många blå nyanser – himmelsblå, undervattensblå –
förlorar vi vår blick, vi kan bara ana,
luftens krafter, undervattensnycklarna.

 III. Gå inte långt ifrån mig, ens för en dag

Gå inte långt ifrån mig, ens för en dag, eftersom,
eftersom, jag kan inte säga det: en dag är lång,
och jag väntar på dig som på stationerna
där tågen är parkerade någon annanstans, sovande.

Gå inte ens för en timme, eftersom
den timmen samlar alla sömnlöshetens droppar
och kanske all den rök som letar efter ett hem,
kommer för att släcka mitt tappade hjärta.

O, må din siluett aldrig upplösas i sanden,
o, må dina ögonlock aldrig flyga iväg i fjärran:
lämna mig aldrig för en sekund, min käraste,

för i den stunden har du gått så långt
att jag vandrar genom hela landet, frågande
om du ännu återvänder eller om du lämnar mig att dö.

IV Du är min. Vila med din dröm i min dröm.

Och nu är du min. Vila med din dröm i min dröm.
Kärlek, smärta, arbete, de måste nu sova.
Natten kretsar med sina osynliga hjul,
och tillsammans med mig är du ren som sovande bärnsten.

Ingen annan sover i min dröm, min kära.
Du går, vi går tillsammans, över tidens vatten.
Ingen annan reser genom skuggorna tillsammans med mig,
utom du, evigt, eviga sol, eviga måne.

Dina händer har redan öppnat sina ömma nävar
och lät de mjuka, mållösa tecknen falla,
dina ögon slöt sig som två grå vingar,

när jag följer vattnet som du hämtar och som för mig:
natten, världen, vinden spinner sitt öde,
och jag finns inte utan dig – jag är endast din dröm.

V Älskade, om jag dör och du inte dör

Älskade, om jag dör och du inte dör,
ge inte sorgen mer plats.
Älskade, om du dör och jag inte dör,
finns det inget som är större än det vi var.

Damm i vetet, sand i öknen,
tiden, det vandrande vattnet, den obestämda vinden
förde oss som ett seglande korn.
Vi hade kanske inte träffats vid rätt tid.

På denna äng där vi hittade varandra,
o lilla oändlighet, vi återvänder.
Men denna kärlek, min älskade, är inte slut,
liksom den heller aldrig har fött, eftersom den
inte har någon död: den är som en lång flod,
som endast byter stränder och läppar.

Översättning till svenska: Sebastian Djupsjöbacka