Trioafton
Volkmar Andreae: Stråktrio d-moll op. 29
Ludwig van Beethoven: Trio för två oboer och engelskt horn C-dur op. 87
Gideon Klein: Stråktrio
Jun Saotome, oboe
Takuya Takashima, oboe
Satu Ala, engelskt horn
Susanna Suorttanen, violin
Ilana Gothóni, viola
Katja Kolehmainen, cello och programplanering
Dialogen mellan stråkar och träblås presenterar tre varandra kompletterande trion. Volkmar Andreaes mer sällan framförda stråktrio representerar schweizisk senromantik när den är som bäst, med rika nyanser och ett djupt uttryck. Den unge Ludwig van Beethovens träblåstrio är en ljus och livlig inblick i tonsättarens första år i Wien. Gideon Kleins stråktrio, som han skrev under sina sista månader i koncentrationslägret Theresienstadt, ger kammarmusikkvällen en mer allvarlig karaktär.
Föreställningstider
Betelkyrkan
Cirka 1 h, ingen paus.
Priser
Kategoriat
Biljetter och servering i pausen
Artisterna
Jun Saotome föddes 1985 och började spela oboe när han var 16 år gammal. Han tog sin kandidatexamen i musik från Tokyo University of Arts 2009. Jun fortsatte till mastern vid samma universitet men år 2010 beslutade han sig för att åka till Paris för vidare studier. Från 2010 till 2013 studerade han vid Conservatoire à Rayonnement Régional de Paris (CRR de Paris) och fick Diplôme de Concertiste. Direkt efter sina studier började Jun spela i Åbo filharmoniska orkester sedan 2013.
Förutom att öva och spela oboe har Jun en passion för att sticka och sy. Juns dröm är att göra sin egen frack för konserter i framtiden. Vi får se hur lång tid det tar för Jun att nå dit! Att sticka och sy gör Juns hjärna tom och avslappnad. På tal om att göra hjärnan tom och avslappnad, så tränar Jun även yoga ledd av 2:e violinisten Ilana Gothóni minst en gång i veckan. Nu antar vi att Jun vet hur man kopplar av, och inte bara sitter på soffan och tittar på TV (ibland gör han även det dock…).
Nu låter det som att Jun kopplar av för mycket, men han har också en passion för musik. Jun älskar att spela Engelskt horn också, och när han behöver spela det i orkestern är Jun alltid på gott humör och ser glad ut. Att spela oboe och Engelskt horn är det viktigaste i Juns liv, och han kommer att fortsätta med det i resten av sitt liv.
Takuya Takashima föddes i Kushiro på ön Hokkaido i Japan. Han utexaminerades från Hokkaidos pedagogiska universitet i Sapporo och fortsatte sina studier vid Sibelius-Akademin i Finland där han avlade magistersexamen i musik.
År 2000 fick Takashima första pris i blåsartävlingen i Lahtis. Åren 2007–2008 fick han Åbo stads stipendium och tillbringade ett år som residensartist i Cité Internationale des Arts i Paris i Frankrike. År 2018 fick han den finländska Pro Musica-stiftelsens stipendium som ett erkännande för sina musikaliska prestationer. Takashima har även aktivt deltagit i flera välgörenhetskonserter.
Han har uppträtt som solist, kammarmusiker och orkestermusiker i Finland, Frankrike, Tyskland, Spanien, Estland, Lettland, Ryssland, Sydkorea, Norge och Japan. Han har spelat som gästande stämledare för oboe i de största finländska orkestrarna. Han har även uppträtt i Oslo filharmoniska orkester, Norska nationaloperans orkester, Norges radioorkester, NHK:s symfoniorkester och Joe Hisaishi Future Orchestra Classics. Takashima har uppträtt på flera finländska musikfestivaler.
Takashima har nyligen publicerat sin nya soloalbum ”Resonance” (Octavia Records, Japan 2025). För närvarande undervisar Takashima vid Sibelius-Akademin och Åbo konstakademi samt är stämledare för oboesektionen vid Åbo filharmoniska orkester.
Satu Ala började sina musikstudier vid sju års ålder i musikklasser och vid Östra Helsingfors musikinstitut med piano som instrument. Vid elva års ålder började hon spela oboe under Marjatta Teiriläs vägledning och fortsatte sina studier vid Sibelius-Akademin som elev till Sven-Erik Paananen. Hon har även kompletterat sina studier med kurser för Ingo Goritzki och engelska horn-specialisten Bo Eriksson.
Sedan 1990 har hon arbetat som alternerande stämledare i oboe och engelskt hornspelare vid Åbo filharmoniska orkester. Hon har alltid fascinerats av det vackra och karaktärsfulla ljudet från engelska hornet. På Åbo filharmoniska orkesterns inspelningar kan man höra hennes engelska horn i Sibelius Svanen från Tuonela, Pelléas och Mélisande-sviten och Kuulas Landskap.
Hon har även samlat orkestererfarenhet från Radions symfoniorkester och Savonlinna operafestivalorkester, samt gästat flera andra finländska orkestrar. Hon är en aktiv kammarmusiker och som medlem i blåskvintetten Wiis Weisaan har hon uruppfört kvintetter av Kalevi Aho och J-P Lehto. Undervisning har alltid legat henne varmt om hjärtat, och sedan 1996 har hon undervisat unga oboister vid Åbo konservatorium.
Som motvikt till musikerlivet ägnar hon sig gärna åt motion och att läsa goda böcker.
Susanna Suorttanen började sina violinstudier vid Norra Kymmenedalens musikinstitut. Därefter fortsatte hon till Päijänne-Tavastlands konservatorium och Sibelius-Akademin, där hon avlade sin violindiplom under ledning av Kaija Saarikettu.
Susannas orkesterkarriär började redan i Kouvola stadsorkester, nuvarande Kymi Sinfonietta. Hon har arbetat i Lahtis stadsorkester, Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, Finlands nationaloperas orkester och Vanda underhållningsorkester. Dessutom har hon deltagit i musikalprojekt vid stadsteatrarna i Lahtis och Helsingfors. I Kuopio stadsorkester arbetade Susanna i cirka fem år som stämledare för första violinerna samt som alternerande konsertmästare.
I Åbo filharmoniska orkester började Susanna år 2014 och har sedan dess arbetat på många olika positioner, från andraviolinist till konsertmästare.
Som solist har Susanna uppträtt bland annat med Joensuu stadsorkester och Kuopio stadsorkester. Kammarmusiken går ständigt hand i hand med orkesterarbetet och hjälper till att hålla spelkonditionen i skick. På somrarna spelar Susanna i operafestivalorkestern i Nyslott, vilket innebär att det inte blir mycket till sommarsemester från spelandet. Men Nyslotts sommar och musikkollegor från hela Finland får ändå arbetet att kännas som semester.
På fritiden ägnar sig Susanna åt CrossFit – en gren som ständigt innebär nya utmaningar och lärande. CrossFitens mångsidighet är också ett viktigt komplement till musikerns statiska arbetsställning.
Susannas instrument är en violin byggd av Pietro Sgarabotto i Parma år 1949.
Ilana Gothóni började studera violin vid Åbo konservatorium under ledning av Grazyna Zeraska-Gebert och fortsatte sina studier som Aleksander Vinnitskis elev. Gothóni studerade vid Kuhmo violinskola under ledning av Zinaida Gilels, Pavel Vernikov och Ilja Grubert och vid Sibelius-Akademin som Kaija Saarikettus elev.
Gothóni utexaminerades från musikhögskolan i Graz där Yair Kless var hennes lärare. Efter sin examen fick hon tjänst vid Åbo filharmoniska orkester som stämledare för andra violin.
Ilana Gothóni spelar mycket kammarmusik i Turku Ensemble och som medlem i föreningen Art soppa. Hon undervisar även i astanga- och yinjoga, och hennes specialitet är den sk. ”klingande YIN” där hon förenar soloviolinmusik med yinjoga.
Katja Kolehmainen (f. Korkeala) började spela cello vid Esbo musikinstitut då hon var åtta år gammal. Tre år senare började hon vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och fortsatte där under ledning av Arto Noras, Erkki Rautio och Heikki Rautasalo. Under åren 1989–1990 studerade hon vid Krakows musikakademi med professor Witold Herman. 1984 vann hon delad första plats i Esbos kammarmusiktävling. Hon var också en av finalisterna i Åbos cellotävling 1986. Kolehmainen var solocellist i Kouvola stadsorkester 1990–1992. Ända sedan 1993 har hon spelat för Åbo filharmoniska orkester. På hösten 2011 valdes Kolehmainen till vice stämledare för cellorna.
Utöver orkesterspelandet uppträder hon också som solist, kammarmusiker och med solokonserter. Hon är en återkommande artist på bl.a. Kimito musikfestspel. Hon har även uppträtt utomlands, bl.a. i Ryssland och Estland.
Verk
I det tjugoförsta kapitlet av Thomas Manns roman Doktor Faustus (1947) berättas om bokens huvudpersons, kompositören Adrian Leverkühns verk Tretton Brentanosånger, som doktor Volkmar Andreae dirigerade med enligt författaren ”kompetent kunnande” i Zürich år 1922. Scenen är naturligtvis påhittad eftersom Leverkühn är en fiktiv karaktär. Volkmar Andreae är ändå inte fiktiv utan var en under sin tid känd schweizisk dirigent och kompositör, och genom att använda honom i sin roman har Mann smidigt knutit sin fiktiva tonsättare till sin tids musikliv.
Åren 1906–1949 var Volkmar Andreae dirigent för den ansedda Tonhalle-orkestern och åren 1914–1939 chef för konservatoriet i Zürich. Vid sidan av dessa krävande uppdrag hann han komponera en rätt omfattande produktion, omfattande bl.a. två operor, två symfonier och andra orkesterverk, flera konserter, kammarmusik samt en stor mängd körverk.
Andreaes senromantiska stråktrio d-moll (1917) vacklar ofta mellan lätt livfullhet och höljt sorgmod. Den inledande satsen domineras av ett återhållsamt, balanserat och ställvis även aningen klagande uttryck. Den andra satsen är en lätt scherzovariation, med ett fylligare mellanavsnitt. Den tredje satsen börjar med ett allvarsamt Molto lento-parti, som kan upplevas både som en självständig sats och som en omfattande inledning till den därpå följande finalen. I finalen sluts cirkeln då temat som inledde den första satsen återvänder och musiken i slutet öppnar sig i D-dur.
Trots att opusnumret antyder en senare tidpunkt hör Beethovens trio för två oboer och engelskt horn i C-dur till hans tidiga produktion. Verket är från år 1794, ett par år efter att han flyttat från sin födelsestad Bonn till Wien där han bodde under resten av sitt liv.
I mitten av 1790-talet hade Beethoven redan gjort sig känd i sin nya hemstad både som pianist och som tonsättare, och han strävade medvetet till att bredda sitt kunnande. Trion skriven för den ovanliga besättningen med instrument från samma familj tjänade såväl för att utveckla hans användning av blåsinstrument som för att erbjuda repertoar för stadens många ensembler, av vilka amatörensembler utgjorde en del.
Den fyrsatsiga trion domineras av ett divertimentolikt lätt uttryck. Den inleds med en mer omfattande sats, ett instrumentalt smidigt allegro som omfattar nästan hälften av verket. Den andra satsen är en balanserat sångbar långsam sats, där speciellt den första oboen och det engelska hornet för en elegant diskussion. Den tredje satsen är skriven som en menuett, men till sin karaktär är den mer ett dynamiskt scherzo, som får en egen rytmisk nyck av trioavsnittet. Verket avslutas med en livlig, ljus rondofinal, som i enlighet med titeln bygger på omväxling mellan det inledande motivet och mellanavsnitt som är placerade mellan dess repetitioner. Satsen är betagande i sin lätta stil och berikas även med ett kontrapunktiskt element genom enkel imitation.
Det stormiga 1900-talet rymmer många slags konstnärsöden. Till de mest tröstlösa hörde de fasor som många centraleuropeiska judar upplevde under det andra världskriget. En av dem var den tjeckiske kompositören och pianisten Gideon Klein.
Klein utexaminerades år 1939 från konservatoriet i Prag, och han studerade även filosofi och musikvetenskap vid Karlsuniversitetet. Han hann inleda sin offentliga karriär som musiker men tyskarna fängslade honom och förde honom i början av december 1941 till koncentrationslägret Theresienstadt i Tjeckien. Det var ett slags falskt modelläger, som den nazistiska regimen visade upp för bl.a. Röda korset, och där tilläts ett mer aktivt kulturliv än i koncentrationsläger i allmänhet. I oktober 1944 flyttades Klein först till Auschwitz och senare till Fürstengrube, där han dödades den 25 januari 1945.
Stråktrion, som kom att bli Kleins sista verk, färdigställdes i Theresienstadt i början av oktober 1944. I den är de intryck han inhämtat från olika håll tydliga: å ena sidan användningen av folkmusik likt Leoš Janáček, å andra sidan Schönbergs mer modernistiska stil. Trion är en symmetrisk helhet i tre satser. Den snabba första satsen är kärvt dissonant, till rytmiken motorisk musik, där inslagen av folkmusik ställvis för tankarna till Bartók. Verkets kärna är variationssatsen som bygger på en folkmelodi från Mähren och som går genom omväxlande stämningar och tempon. Verket avslutas med en kort, livligt fartfylld och energiskt positiv final.